Du, jag och livet..

Det är som när man ligger och ser upp bland trädkronornas bladverk.. där solens strålar letar sig genom och kastar sina skuggor av liv på markens myller.. Då dagen är så där perfekt varm, och sinnet alldeles lugnt och rofyllt.. Då tiden nästintill står still, fast den rusar fram i evighetens famn..

Närheten. Den innerliga. Kärleken. Min. Tankarna.

Håller din hand och utan ett ord kan vi se.. det som är.. med en viskning..smekning.. förstå.. att jag älskar.. O ingenting annat betyder något.. ändock betyder det allt..

Så vaggas man in, i ett dåsigt tillstånd av lycka.. där dofterna förför.. och fantasin lockar.. Sömnen, ljuvlig och skör..
Känner din nakna hud mot min hand, värmer.. får mitt hjärta att fria, o jag tänker.. Tack, för den dagen jag upptäckte att livet är något annat..

Det är ingen flykt från demoner. Det är inte helvetet på jorden. Det är paradiset.. Mitt och ditt.. Min vän.. du som finns någonstans..

Jag växer med uppgiften att ha ett ansvar. Du, som kom och tog mig som en sommarstorm.. dina ögon glittrade ikapp med havets vågor.. En kärlek större än något jag känt.
Hur orkar jag. Orkade. Natt efter natt. Dag efter dag.. finnas.. o vara närvarande. Då som nu. Kraven.

Det var just den innerliga ömhet som tändes, den dagen.. då du kom.. o förändrade mitt liv.. Då möjligheten blev alternativet, och problemen stoppades i kappsäck.. De finns och jag tar fram dem, ett och ett.. En sak i taget.. o jag älskar dig..

Vaknade av väckarklockan. Maya sov i sin säng och jag tänkte.. "mm, nu snoozar jag nån timme till":)..
Trött och lycklig. Lycklig och sliten.
Kände hur jag försvann i morgontröttheten och hur min kropp sakta dalade in i drömmen igen.. den som finns.. en längtan större än universums rand..
O då, fina lilla, vaknade du..
Pappa snubblade upp, vimmelkantig och rusig av känslor.. inte av något annat.. och jag kan varje dag, sekund, morgon och kväll tänka, skänka en tacksamhet.. för att jag aldrig mer behöver något annat rus än just kärlekens..

Bar upp dig i min famn. Gav en morgonpuss på len kind. Möttes av det där leendet, vackert likt solens strålar genom lövverkets förunderliga tavla..
Inte ett ord.
La oss i min stora säng, och bland två täckens varma dun försvann vi, i sked somnade vi om..

Slumrade. viskade tyst. Schhhh.. o tillslut.. pockade verkligheten, dagen knackade hallå.. Alldeles försena steg vi upp..
O jag tänkte.. men du Uffe, vad är värt något här i livet? Ska jag låta denna morgon gå till spillo av de krav jag inte själv ställer.. Är jag försenad? Är nuet nu, eller är nuet sen?

O så värmde jag hennes välling och bryggde mitt kaffe och lät tiden gå.. kelade, busade lite som bara vi kan..o tog livet precis som vi vill..

När jag lämnade henne på dagis, var klockan egentligen alldeles för mycket. Men inte så mycket att det jag gjort inte var värt det jag gjorde.. vår morgon är värd all tid i världen.. o jag kommer när jag kommer..

För ansvaret är mitt. Inför mina barn. Att ge dem av min tid. Det bästa jag kan. Det finaste de kan få, för minnet av våra stunder kommer alltid finnas kvar och minnet kan aldrig gå sönder.. Minnena har livstidsgaranti..

Ansvaret är mitt att även sköta mitt arbete. Det gör jag. Med stor respekt för de människor jag möter.. Livet är en balansgång.. o jag väger de åtagande jag tar, med stor omsorg.. så, tiden, mina vänner.. tiden är en vän..

Jag stannar, varje morgon och vinkar min fröken hejdå.. vi ser på varandra genom glasrutan och det är som vi håller våra själar hand i hand...
Imorse, för första gången, såg jag hur hon kämpade och upp kom hennes lilla arm och med en kraftanstängning vinkade hon helt själv.. på sitt sätt..

Det föll en tår när jag vände mig om och gick mot bilen.. en tår från asken av sorg.. en tår av ömhet.. och ett flöde tårar av lycka..

Sovgott.. U.