Yes..

Igår kväll när jag höll på med nattningen av min prinsessa hörde jag hur Alex gick omkring i lägenheten och pratade i telefon, o låg inne på min säng och pratade, stod i hallen och pratade, o balkongen.. o samtidigt hade han två av sina bästa kompisar sittandes på sitt rum.. Något är fel, tänkte en pappa, som också varit ung och kär..

Nattningen tog tid, igen, men med tålamod och mycket ömhet kommer man långt, så när Lillan väl låg tryggt i sin säng och ögonen började bli tunga av sömn knackade jag på dörren till Alex rum och bad honom komma ut och prata en stund.
Då kom hans tårar. Längtan efter flickvännen och att dom hade småbråkat var jättejobbigt.. Usch, o fy.. Det är liksom lite skillnad på att trösta en ledsen tre årig tjej och en ledsen 19 åring.. Men, vi samtalade. Jag förstod. Kände igen den där ångesten, längtan, oron..
- Pappa, får jag långa din bil och åka och hämta henne? Imorgon ska hon åka hem till Göteborg..
Hon går i skola i Vadstena, ca 4,5 mil från Linköping..
Sommardäcken sitter fortfarande på och jag hade tidigare på kvällen sett hur det var på gränsen till frost ute.. Jag såg framför mig hur han satt och körde de slingriga småvägarna, trött och kanske med en tår i ögat..
- Nej, sa jag, du får inte långa min bil. Men jag kan åka och hämta henne..
Så vid 21 tiden satte jag mig i bilen och hämtade henne. Gjorde jag rätt?? Ja, för den glädjen dom visade, den kramen dom gav varandra var värt allt..

Man finns till för sina barn på olika vis. Huvudsaken är att verkligen finnas till, men både hjärta och själ.. o i tankarna..
Att aldrig glömma hur det var, hur det kändes att vara ung och kär.. Underbart, men oj så ont det många gånger gjorde..

Ikväll har jag haft en efterlängtad avlösartid. Ända till tio på kvällen. Vet ni vad jag gjorde?? Japp, gymet.. tog hand om mig, bara slappnade av och njöt av min egna tid.. Jag behövde det, känner nu hur mycket. För jag mår väldigt bra. Det börjar spritta lite i själen igen.. O tankarna är positiva..

Som så många andra går jag omkring och är sådär lite småtrist förkyld, helst på morgonen, då är det mer som att ha en deg innanför skallbenet istället för en hjärna..

Har haft en jäkla bra vecka på jobbet. Stimulerande. Givande. O idag skrev jag på för ytterligare tre år. Det känns helt fantastiskt!!
Stolt är jag. Enormt stolt att vara där jag är idag. En fin lägenhet. Ett hem. Två barn. Ett jobb. O en himla massa kärlek till livet.. Nyfikenheten på det som är och kommer blir bara starkare och starkare ju äldre jag blir.
Häftig känsla att njuta av att bli äldre. Känner mig inte alls som 45, mer som 25.. Har nog eller aldrig varit i mer form än jag är nu.. Varken fysiskt eller psykiskt..

Imorgon är det en dotter pappa dag. Den ska fyllas med skratt och bus. God mat. Lite, men bara lite städning.

Nu, börjar klockan närma sig tid att gå och lägga sig. Önskar väl att jag kunde sitta här vid datorn och skriva på det som en gång kanske blir en bok. Eller att knäppa på lite nice musik och skapa vid ritblocket. Fast min prinsessa vaknar imorgon, troligen tidigt, det är ju lördag.. O för att få den där dagen jag vill, behöver jag min sömn..
För jag är ju faktiskt inte 25 längre.. :)

Sovgott o njut av livet, det är en underbar gåva.. U.