Imorse var Maya mer eller mindre helt fri från sina utslag. När farmor hämtade henne på eftermiddagen så var dom tillbaka! Jäklar.
Farmor ringde mig och jag ringde sjukvårdsupplysningen. Dom tyckte att Maya skulle undersökas på vårdcentralen. Jag var långt hemifrån, och var på väg till den kursen jag går varje tisdag ( därför som farmor hämtar på dagis). Jag frågade farmor om hon kunde ta Maya till vårdcentralen så jag kunde gå på min kurs. Gjorde jag rätt??
Det var ändå skönt att ringa Olivia, fast hon bor många mil ifrån har jag någon att ringa och avlasta mina tankar och funderingar på. Att få ventilera och höra någon annans åsikt i de beslut jag tar..
Maya fick ett stick i fingret, så nu väntar vi på vad testresultatet visar, allergi eller ett virus, kanske är det så att hennes förkylning satt ner hennes tolerans mot något hon ätit och utslagen snart är borta. Hon fick medicin, så det inte kliar så mycket iaf..
Denna kurs i kommunikation, den stressar upp mig, den jagar ifatt tankar och jag undrar hur tusan jag ska hinna med!!
På något sätt måste jag finna tid, skapa den, ha stunder med Maya då det bara är hon och jag. Att i en trygg miljö leka fram den viktiga kommunikationen och lära henne bilder och ett sätt att göra sig förstådd.
Hur?? Mornarna hinner man inte så mycket på, förutom den där vardagliga träningen, den som kommer automatiskt i det som sker och händer. Så, efter dagis, man kommer hem, mat ska lagas, hem ska skötas, ni vet det är liksom fullt upp..
Hmmm.. Kanske inte så underligt att man inte får fram orden, de där som ligger och bubblar i själen, om hur underbart livet ändå är.
När så mycket annat ligger där och skaver ens ork och samvete.
Klockan ringer 04.00 imorgonbitti, min snälla mamma tar Maya till dagis och jag och sonen far till havet..
Sovgott.. U.
2 kommentarer:
Ja - nog har vi en helt otrolig,underbar mamma alltid och våra barn är lyckligt lottade med världens bästa mormor/farmor!!
Igår fick jag frågan "Skriver din bror böcker? Barnböcker, andra böcker? Det borde han!" Sug åt dig!! Jag förstår att tiden inte räcker även om du skulle vilja men rosen kan du ju ta åt dig. DU lyser upp mångas vardag och ger många insikt, ny tilltro och nya tankebanor. DU,min bror - jag är så STOLT!! Hoppas lilla Skrutt slipper det röda imorgon. Vad kan hon vara allergisk mot? Om det hade varit prickar hade man tänkt på 3dagarsfeber men.. Nu är klockan på tok för mycket och jag får inte glömma att säga till tandfén att gästa vårt kök. Där ligger en tand i ett glas och lilla dottern ser ut som en hockeyspelare när hon ler:-))Natti! Hoppas vi ses snart! Lillasyster
Klart att du gjorde rätt!
Jag var själv ensamstående mamma, från sonen fyllt 2 år ung. till min son. Från sju års ålder och vi flyttade till Småland från Malmö, hade vi mina föräldrar/hans morföräldrar som stort stöd när det behövdes emellan varven.
Han gillade att vara med morfar som blev hans manliga förebild.
Hans pappa fanns förstås men han bodde utomlands och jobbade för SIDA och R.K. under många år.
Man behöver så väl någon som stöttar och hjälper till när man är ensamstående förälder.
Jo, jag hade som du ofta dåligt samvete men vad skulle man göra? Jobba måste jag ju för försörjningens skull och bästa lösningen för oss var att anlita mina föräldrar. Min mamma var hemmafru så hon fanns där alltid.
Du gör ditt allra bästa så känn dig stolt istället.
Skicka en kommentar