Ett möte..

Vad du är vacker ikväll..
Vilket leende du gav mig, när jag satt i min ensamhet i domkyrkoparkens grönska, lutade min rygg mot det där trädet, som stått där i flera hundra år och det som gett mig så många stunder av både gråt och skratt.
Det var bara du och jag, och dina ömma smekningar mot min själ, gav mig hopp och läkte, torkade den tår som rann utmed kinden.
Du påminde mig, spelade liksom upp minnen som en film i min hjärna och viskade, visade mig vem jag en gång var. Du, underbara kom med stolthet i din famn och la den framför mig och sa..
-Den är din..
Du var en sommarvind som virvlade runt och bara fanns, du ställde inga krav, du begärde inga underverk.. Det ända du gjorde var att visa att du finns.. Att du kan, men att det ändock i slutänden bara är jag, som kan ta dig i handen och visa min uppskattning för den vackra tid du ger..

Likt en flammande blixt, som skär i lögnen, upptäckte jag sanningen.. att jag duger precis som den jag är. Vem är den som dömer? Vem är den som ställer kraven hur vi ska tänka, se ut, vara? Vem är det som ser min själ, vem känner den bättre än jag..?

Jag kände doften av dig, du doftade som dom där ögonblicken då tiden stod stilla, i barndomens glada språng över bäck och sten.. Då en smygande liten fot, försiktigt tassade fram på daggstänkt gräs..
Du doftade av vänskap, och påminde mig om samtal på en sten utmed bergets kant, med vidunderlig utsikt över öppet hav.. Det påminde mig, om mina egna fel, det vidgade min syn och förståelse för dig, min vän..

Plötsligt, såg jag dig vart än min blick skådade. Du fanns i den där damen som satt på parkbänken, med dig bakom sig.. du fanns framför dom där lekande barnen.. du befann dig mitt i den där kyssen som ett förälskat par gav varandra..

Jag är glad att du finns i mig. Att du kom, jag har letat efter dig i många år, egentligen inte förstått vad du var, hur det var att känna dig.. Det var den dagen jag insåg, att kanske man ska sluta leta, sluta tro att andra kommer med dig.. Att det bara är jag som kan öpnna mitt sinne och välkomna dig.

Imorse var du den där skuggan, ett dis av mörker, av sorg och vemod.. Du kom under dagen, jag kände dig, du liksom viskade i mitt öra..
- Ta hand om dig..
Det var livet som uppenbara sig.. Livet, det vackra, det underbara förunderliga.. Det var tiden som knackade på och sa till mig att njuta..

Jag har en del tuffa beslut framför mig, beslut som kommer påverka livet.. Jag har många möten framför mig, med min dotter, så hon ska kunna växa och bli en självständig kvinna, med ett självförtroende och en livssyn som är positivt glad..
För att jag ska orka det, är jag lycklig att jag såg livet idag, och att inse att det bara är hur jag lever, är, och kämpar som avgör mitt och mina barns framtid..

Kom ihåg, du är den du är, och du är underbart bra.. oavsett, hur du ser ut, vilket handikapp du har, vilken nationalitet du har.. Det är inte skalet som räknas, det är din själ och godheten i hjärtat..

Möt livet med ett leende, välkomna det, öppna ditt sinne och njut av det.. Se hur vackert det är.. Livet..

Sovgott.. U.