En bubbla av glas..

Om man går mot ljuset, har man skuggan bakom sig..

Maya och jag fångade en stund av lycka idag, ögonblick av tindrande ögon och en känsla av gemenskap som ej går att beskriva med ord.
Vi behöver inte säga så mycket till varandra, vi har lärt oss, vi kan.. Jag har sprängt bubblan av glas, den jag under så lång tid gick omkring i, den som höll mig fången i sina tankar om ensamhet, funderingarna om varför detta hände mig..

Mayas mamma försvann hur mitt liv en vardagskväll.. Hon fick ett telefonsamtal, sa hejdå till Maya och mig o åkte.
Vi hade varit tillsammans, varit ett par i nästan 10 år, det är en lång tid. Så, som en stormvind kom hon in i mitt liv, och likadant försvann hon.
Jag stod där i hallen, med min lilla Maya i famnen och den övergivenheten som infann sig i kroppen är, den maktlösheten obeskrivlig. jag skrek ut det onda, ville springa efter henne och be att stanna, stanna hos mig och din dotter, men, det var lönlöst..
Dagarna gick, nätterna likaså. Det var jag och Maya.
Mat var tredje timme, dygnet runt, sorgen över att vara ensam, oron för vart hon var.. så samtidigt, ge Maya den ron, och trygghet jag lovat henne när hon växte där inne i magens värmande plats..

Jag vet inte riktigt hur jag fixade dom där första månaderna, eller halvåret..
Det var som kärleken till min lilla dotter gav mig oanade krafter, det lilla livet, så ömtålig och totalt beroende av just mig..
De första veckorna var absolut värst, jag ringde, jag smsa till Mayas mamma, men hon svarade aldrig..
till slut insåg jag, att det finns ingen mening med att ringa eller smsa, mina ord betyder inget för henne längre, hon har gjort ett val och det är att inte vilja leva med mig och Maya.

Jag gjorde så, för jag hade ett stort behov av att skriva, hitta en förklaring, så jag fortsatte skriva sms till henne, men jag skickade dom inte till hennes mobil, utan till min..
Det blev ett sätt att bearbeta och fortsätta stigen på mitt liv. Just då, så fylld av törnen som rev stora sår i själen.

Sakta men säkert fylldes åter mitt hjärta av glädje, och jag kunde känna hur mina andetag fyllde kroppen med lycka, min själ av lust..
Så, idag när Maya och jag satt där, på vår parkbänk med en god smoothie kände jag, insåg jag hur bubblan var försvunnen och kärlek slår volter, hur stigen ringlar fram som en porlande bäck i vårens grönskande skimmer.. Jag är inte arg, mitt sinne inte förmörkat av vemod, min kropp inte förstörd av trötthet. Istället spritter det i den, av lust och lek, det är som dom här veckorna Maya har varit hemma från dagis har gett mig massor, massor energi.. dagarna med henne har fått mig att inse, vad som verkligen betyder något. Vad mitt liv är ämnat att bli, vilken livsuppgift jag fått tilldelad..

Min lilla Maya har en cp-skada. Min lilla Maya är ett guldkorn, min lycka, min glädje och det hon ger, överskuggar allt som skett. Hon är den underbaraste dotter jag kunde få.
Ikväll var hon såååå trött, hade inte sovit middag på dagis. När vi spatserade på stadens gator så höll hon på o somna.
Vi åkte hem, o Maya hjälpte mig laga mat. Rödtungerulader med kräftstjärtar, rucola, körs i ugnen med grädde.. o så mot slutet tar man ut och lägger på en klick smör och strör riven parmesan över.. Mmmm.. mums!!
Lite lek och träning innan det var dags för tandborstning och pyjamas:).. sen satt hon i sin stol, en "babysitter" som hon älskar o se tubbies från.. O jag pysslade runt, o tänkte.. wow, vad snäll liten tjej jag har.. sitter där och är nöjd med livet, är helt inne i filmen.. men, hon sov.. lilla Lull...

Kvällen har varit jobbig.. på olika sätt.. men jag ska ändå ta tillvara den känslan och fortsätta gå mot ljuset.. för sorgen kommer ändå följa mig, som skuggan kastar sitt mörker..


Sovgott.. U.