Tankar..

Maya och jag har varit på ett grillparty idag. Att umgås, med sång och god mat.. väldigt trevligt och Maya satt o såg på trubadurerna med stora nyfikna ögon..
-Snälla, snälla spela "små grodorna".. :)
Annamaria var med, som vän idag, men när hon är med så vill inte Maya sitta hos pappa, o när det skulle till att ätas.. Då vände hon resolut bort huvudet från mig, men gapade glatt som en liten gökunge när Annamaria matade.. hmm.. ungjäkel..:)

Imorgon åker vi till Kolmården!! Jag, farmor, Maya och Annamaria.. Maya kommer älska det.. Det är cp-träff.. så äntligen får hon möta alla fina prinsar igen.. charma dom med sitt leende och strålande ögon.. och förstås alla söta prinsessor.. Våra små kämpar..

För mig ska det bli givande att för första gången få möta föräldrar som jag enbart kommunicerat med genom mail.. Några har jag träffat redan, vi hade ju födelsedagskalas här för ett halvår sen.. tänk vad tiden tickar på..

Vissa stunder, en del dagar, kan jag känna en enorm ödslig ensamhet.. det är som den överfaller mig här i vårt hem.. När jag strosar omkring, i mina trasiga hemmajeans och den där lite för lilla t-shirten..

Maya sitter i sin stol och ser barnprogram och jag pysslar runt.. Att ha någon att samtala med, dela den där goda koppen kaffe, planera dagen.. Kanske slippa att klä på ungen :).. Bara vara..

Imorse var en sån morgon, och jag kände hur min själ kändes övergiven och ensam..

Längtan bekom en mur..

En mur som inte går att klättra över, en sån där som reser sig övermäktigt hög och man stångar sig blodig för att klättra en kort bit..

Det fanns en ljusning, vi skulle träffa en vän för en fika på stan.. men när det inte blev så, blev muren än högre.. Jag bestämde mig för att sluta klättra och gå runt istället.. Ibland får man ta den långa vägen.. Det tar lite längre tid, men man får uppleva mer..

Ensamhet, kan vara en befrielse.. som vingslag över spegelblankt vatten, där fullmånen glittrar sitt ljus av magi.. Ensamheten får en att tänka, att agera, att leva.. Den lär mig självrespekt, den lär mig att ångest är inget farligt.. Den lär en man att älska.. man möter sig själv, ser livet passera och njuter av varje sekund..

Ensamhetens möten.. Förtvivlad gråt, händerna som gömmer ansiktet, minnen från tid som gått.. från barndomen, min egna.. den jag aldrig skriver om.. Det är då, jag önskar en vän, som jag kan dela min sorg med, berätta om det otäcka, det som år efter år skapat djupa sår i mitt inre..

Tänkte att jag skulle dela med mig, en dag, här på bloggen, något jag skriver på..

Sitter här i min blogghörna.. Maya ligger och sover bredvid mig, hon har sina ben vid min armbåge och jag sträcker då och då ut min hand och klappar den lena huden.. Tror hon känner det, i sin sömn, tror hon känner hur jag finns här, varje sekund, minut, timme, dag efter dag.. natt efter natt..

Hon ger och hon tar min kraft, hon äter upp mitt tålamod.. Det är som ett timglas som vi vänder varje morgon.. Sakta rinner det genom den konkava formen. Tålamodet, och när hon somnat, vänder vi det igen och fyller på mina reserver med ork och energi..

Vi spelade brännboll idag.. o Maya var med, i min famn.. o hon undrade vad tusan vi höll på med..:)..

Nu ska jag bära in henne i sängen, fixa till mig för natten och sedan sätta mig och meditera. Stänga av teve, dator och tända ett stearinljus.. för att finna ro i sinnet..

Sovgott.. U.