Sammetsblått..

Hon skiner.. strålar ikapp med sommar solens värme. Ger, av sin glädje och energi, av sin lust att upptäcka, av sin vilja att försöka, att kämpa..
När jag hämtar henne, sitter hon oftast i Safies knä, kanske i sin gåstol, sällan i sin vagn, medans alla andra barnen springer omkring, leker, spelar fotboll, gräver i sandlådan..
Min dotter sitter där och strålar.. Kärleken är större än vad som är begriplig, den uppnår ett stadie av ömhet i mitt hjärta, som jag aldrig förut har begripit.. Hon kom med livet, hon fick upp ögonen för mig att njuta av det enkla, av dagen och stunden som är just nu..
Jag kommer ihåg hennes första leende, det som fick mig att smälta, sedan dess ler hon, åt allt..
När vi vaknar på mornarna och hon får se mig, spricker ansiktet upp, munnen ler och ögonen speglar det hon har i sin själ.. Lycka..
-Ska vi se om solen lyser, Maya.. säger jag och kliver upp från sängen..
då, blir hon först helt betagen, allvarlig, sedan kommer det där leendet igen, nyfikenheten, det underbara, glittrande, smittande..
Hon ler, fast solen inte skiner från klarblå himmel..

Livet är inte ett enkelt val.. man får kämpa, ibland får man kanske kämpa och bevisa lite till.. o välja vilka strider man ska ta, vilket krig man kan vinna. För om man ständigt kämpar mot en tillsynes oövervinnlig fiende.. går man under.. gång efter gång..

Jag tog dig och lindade in dig i sammetsblått
höll dig tätt emot mitt bröst, lät dig känna mitt hjärta slå..
la min kind tätt, tätt mot din och doftade på din nyfödda hud
jag sjöng, jag vaggade dig, du lilla, du väckte en sovande
ömhet, en självklarhet, livets låga flammade upp..

Jag fann en mening med allt som skett, allt jag upplevt..
en prövning, inför livets uppgift..
Du, lilla, vävde samman trådar som hängt lösa, du flätade
ihop en trasig själ, med dina gnistrande ögon, din charm..

En dag, höll du på att försvinna från mig. Du skakade i mina
armar, ditt medvetna föll, jag kände hur livet rann ifrån dig..
Satt vid din sida, dag och natt, smekte din kind, höll om
handen, den där ömtåliga, bräckliga..
Viskade att pappa älskar dig..
pappa kommer alltid finnas hos dig, du ska aldrig känna
dig ensam, pappa ska bygga en grund för dig att stå på.. vi ska
kämpa ihop, vi ska uppleva livet, du och jag.. Kom tillbaka,
lullan lej, lullan lej.. underbara, söta fé..
Jag bad, jag bad till gud, jag gav min själ till dig..
Och du kom tillbaka, du kämpade med näbbar och klor..
du slog upp dina ögon, dom vackra blå, och log..
Jag tog upp dig i min famn och lindade in dig i sammetsblått...

Höll den spädaste kropp mot min, kände doften av din nakna
hud, len som bomull, hjärtat, min själ hela mitt inre fann en ro..
Det var du och jag.. och det skulle inget kunna ändra på..
Maya, min dotter.. varje kväll, när du somnar på mitt bröst
känner jag samma vidunderliga stolthet, en kärlek som går
över mitt förstånd..
Den får mitt hjärta att brista, mina ögon att
tåras, den får min själ att slå volter av lycka.. Du har förändrat
allt.. till något underbart fint.. En saga av sällan skådat mått..

Du, lilla.. lilla du.. Sovgott.. Pappa..