Hopplöst..

Trotsade väder och vind och for ner till kusten idag. För fiske och trevligt sällskap med en vän.. för att ladda batterierna, o finna ro i själen..
Precis när jag klev ner i båten och drog igång båtmotorn så hörde jag mobilens smspip.. Det var från Mayas mamma...

Vi bodde i ett ganska stort fint hus på landet, och när hon "stack" lämnade hon iprincip alla sina saker kvar.. De flyttade jag med när jag, Alex och Maya flyttade in till stan och det mesta står i ett virrvarr med flyttkartonger uppe på vinden..

Hon vill ha sakerna tillbaka nu.. Helt ok.. men hon ställde inte en enda fråga om hur det var med Maya!..

Det gör mig ledsen. Hon ville att jag skulle fixa allt med sakerna så hennes kusin kan hämta dom på onsdag.. haha.. Hon förstår nog inte riktigt hur det är att vara ensamstående med ett handikappat barn.. Hur ska jag ha tid med att ta mig upp på vinden, kan knappast ta med Maya och hennes stol dit..

Måste sortera tankarna och mina känslor.. Det gör mig upprörd, att hon hör av sig.. o jag behöver all min kraft och ork nu.. för att odla min kärlek till Maya o Alex.. Ge henne och min son av det jag kan..

Brukar inte skriva om Mayas mamma.. beror mest på att hon aldrig hör av sig, men också för respekt inför henne.. kunde inte motstå ikväll.. behövde skriva av mig.. egentligen behöver jag prata av mig.. o få en kram..

Sovgott.. det ska jag göra nu.. En sak i taget.. Lev o låt leva.. Ingen idé att lägga mer energi på detta ikväll, för det stjäl bara lust från min egna själ..

U.