Fick en kommentar igår, en fråga som jag har tänkt på idag.. jag har letat i min blogg, för jag vet att jag skrivit om det förut.. inser då att jag skrivit ganska mycket, eller, rättare sagt massor.. :)..
Hur blev jag ensamstående pappa.. ?? Egentligen finns det ett ganska enkelt svar på det.
Mayas mamma träffade en annan man och tog sitt pick o pack o stack..
Sanningen är så, fast svaret, är oändligt mycket mer komplicerat än så..
Mayas mamma och jag träffades våren -98.. Det var en solig, varm vårdag. Det kom en fram en lite blyg söt tjej till mig på gymet och frågade vem jag var.. Så började vårt förhållande..
Mitt liv var inte som det är idag, det var fyllt av party, droger och alkohol, och hon hängde med.. Den sommaren och några år framåt fortsatte vi med dumheter, men, som alltid kommer det en gräns för vad man orkar med..
Vi skärpte till våra liv och skaffade hästar, katter och hund, flyttade ut på landet och levde ett harmoniskt liv tillsammans.. vi var oskiljaktiga, vi hjälptes åt och gav varandra tid för våra intressen. Visst var det upp o ner i förhållandet, och hon hade sina deprimerade perioder, vilket smittade mig och även jag var stundvis deppig och ledsen.
2008-02-27, föddes Maya. På den fjärde dagen sa Mayas mamma..
-Uffe, jag vill inte ha henne.. jag ångrar mig..
Sedan följde några av de hemskaste månaderna i mitt liv. Jag kämpade med att få henne att hålla Maya, att följa med till bvc, att känna kärlek till våran lilla bebis.. Men, hon försvann alltmer från oss, var nästan aldrig hemma och så en dag försvann hon för alltid..
Träffade en annan man och sedan dess är Maya och jag ensamma..
Här är ett inlägg, med lite mer fakta om det:
http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/2010/06/sa-har-ar-det.html
o här går att läsa lite till:
http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/2010/01/moralfilosofi.html..
Ensam?? Ja, ensam med livet som förälder, ja, med alla beslut som rör Maya. Ensam vårdnad, ja, ensam i vardagen med alla bestyr som det innebär att ha ett barn. Ensam med skötsel av ett hem.. vissa kvällar, väldigt ensam, längtansfull efter närhet.. men, annars.. ensam??
Nej, jag har min mamma, min syster, och många andra cp-föräldrar, mest mammor, som jag hör av mig till och får råd och stöd.
Jag har vänner som finns där som ett enormt stöd, som de jag var och badade med idag.. Lena, Oscar, Peter..
Så, har jag mina barn!! Kärleken till dom är outgrundlig.. Alex.. min son.. Snart 18 år, han sommarjobbar på fritids för lite yngre barn den här veckan (allstå inte där jag är).. o när jag var och hämtade honom kom han och gick, med två små pojkar som höll i hans händer.. Dom såg upp på honom, som det var deras största idol, och han såg på dom, med ömhet i blicken.. sådan far, sådan son..
Oj.. en av mina vänner, Isthar-Inanna Astarte , hörde av sig, det var länge sedan.. tänker ofta på dig..
En enorm trötthet i kroppen.. så, här är ytterligare ett inlägg.. ett gott skratt förlänger livet.. :)
http://uffe-ensammapappan.blogspot.com/2010/01/varldens-basta-farmor_30.html
Sovgott.. U:)
4 kommentarer:
Hej! Att vara ensam är ibland jobbigt, men inte bara negativt. Jag tycker det är bättre att vara ensam om alla beslut, än att behöva dela dom med någon som inte bryr sej eller bara motarbetar eller gör allt för att förstöra.. Sedan x frivilligt överlämnade vårdnaden har onekligen livet blivit lättare. Om jag tex skulle hamna i en situation där ett snabbt beslut måste tas, ska jag då försöka få fatt på någon som inte vet ett dugg om min dotter, som inte känner henne, någon som aldrig brytt sej?? Nope, bla däri är fördelen med att ha egen vårdnad... Lev väl o ha de bäst! Kram Tina
kikar in för att läsa lite igen (beroende *hehe*) alltid lika berörade, intressant och ger funderingar och tankar, dricker en kopp te, suttit ute i kvällskylan och surrat med grannen medans barnen hoppat hopprep och vi haft sällskap av myggen =)
Ska nu läsa inläggen med lite historik...
Hoppas ni haft en bra dag och önskar er en trevlig helg!
//Mia-Marie
Tack för att du orkade skriva om din/er bakgrund. Du skriver verkligen bra och jag lär nog fastna här =)
Ensam kan vara stark, men att dela glädje och sorg med en vuxen människa som älskar som du och bryr sig som du om ert gemensamma barn...givetvis är det väl det man önskar, men kanske inte orkar i alla faser i livet...Då är det tur att man har vänner att prata och bolla med om saker som dyker upp och är jobbiga...Kram och var rädd om dig och dina fina vänner...
Skicka en kommentar