Fånga en känsla..

Att fånga en känsla. Snara den och behålla den i själen, förvara, vårda, älska den..
Små ögonblick, korta stunder av innerlighet.. Av hennes lilla hand som håller om mitt finger när hon ska sova.. Då jag klappar hennes hand och känner hur hon sakta slappnar av, eller då hon ser på mig, med ögon som skiner av det eviga gudomliga skenet.. Den kärlek ett barn har till föräldrar.. den där kravlösa.. oändliga..
Att fånga en känsla.. är nog inte livets mening. För när den kommer, då det ilar i kroppen, då stjärnor sprakar och hjärtat fröjdas av livets hemlighet..
Eller då tårarna kommer, de som ibland bränner som eld bakom ögonlocken, då sorgen överrumplar och besinningslöst släpps loss och sargar allt i dess väg..

Man önskar, högst av allt att de där lilla händer kunde få slappna av, och inte krampaktigt knyta sig, eller att de små benen som är fulla av spring kunde få testa hur det är att barfota gå över den daggvåta gräsmattan..
Sorg går hand i hand med lyckan på livets stig.. bland tistlar som rispar, rosor som doftar.. sol som värmer.. regn som kyler..

Hur vore då, fingo jag de lyckorus som det ger, när jag ser de ögonblick då hon med möda för sin hand mot sin mun och suger på handen, på tummen.. Skulle jag känna den enorma kärleksvåg av känslor om hon inte vore som hon är.. Min Maya.. min fina, den lilla, underbara solstråle.. charmtroll..

Jag måste då och då, släppa ut en del av sorgen som finns därinne.. I själens boning.. bland kärlek och öm förståelse.. tillåta mig att gråta, att skrika ut det.. att ställa mig frågan.. Varför??

Det är när jag gör det. Då jag gråter, som jag lär mig att njuta av livet.. Att uppskatta, att hjälpa, att finnas för mina vänner och medmänniskor..

Livet är en underlig gåva, något som vi alltför ofta bara låter gå.. tick tack tick tack.. stressar vi fram, glömmer bort att stanna, se, känna, och njuta av de korta, ögonblick som gör livet så underbart..

.. Kände redan imorse, hur mitt inre, min själ lekte spratt med min hjärna.. Hur tankarna var negativa, sorgsna och det gjorde mig känslig.. Gråter för det minsta..
Dagen trillade på, och har så här i efterhand varit en magisk dag..
Nu, i min ensamhet inser jag varför just den här dagen blev som den blev.. Jag var tvungen att uppleva den, för att lära mig, för att inse att stanna upp.. se och tänka efter..
Se livet ur fler vinklar.. Livet har massor sidor.. eller kanske inte någon.. utan mer är som en sfär.. med ljus och skugga..

För mig har livet på sätt och vis stagnerat ett tag.. stått still.. men så inser jag.. att det är också ett av livet måsten.. Det är då förändringen är på gång.. det är då man växer.. och utvecklas ytterligare en nivå.. Det häftigaste är att man har förmågan att inse det och se skillnaden från då och nu.. sen.. i framtiden..

Jag vägrar att traska omkring i samma fotspår, dag ut och år in..
Mår nästan lite illa av tanken.. den skapar ångest.. jag vill och vet att jag utvecklas, att nästa år så här års.. kommer jag vara samma Uffe, men lite mer vis och med ytterligare erfarenheter..

Denna dag har varit en dag med gråten i halsen.. Då jag kämpat för att Maya skulle ha det så bra jag kunde.. Den kom, gråten på vägen hem i bilen.. så starkt, så ovillkorligt.. ont, det gör ont, som Karin boye skrev.. " Ja, visst gör det ont, det gör ont när knoppar brister.."..

Det krävs mod att klara av det. Det krävs att man vågar möta det onda för att utvecklas, för att gå vidare till ett annat plan i livet..

Det är lättare att sopa det under mattan. Det onda, tristessen.. o så går man där.. år efter år.. o till slut inser man att det där under mattan.. har blivit till ett olösligt problem.. så det är lika bra att köpa en större matta..

Jag tänker inte fånga någon känsla. De ska få ha sin frihet att komma som dom vill.. sorgen, kärleken, ödmjukheten.. Den innerliga lusten till att leva.. lyckan att få vara den jag är..

Sovgott.. U.