Aldrig låta livet bli trist..

Jag ska köpa mig en cykel nästa vecka. En cykel med en cykelbarnstol, som jag kanske får modifiera en del, med någon slags extra sele, så Maya kan sitta där som den lilla prinsessan hon är..
Vi ska packa väskan och fara iväg på äventyr, utmed åar och kanaler, känna den ljumma sommarvinden mot ansiktet. Känna dofterna från grönskan, låta ögat fröjdas..
Vi kan packa med metspöt och sitta på en brygga och titta på flötet som guppar bland vågorna. Vada i vattnet och låta det svalka våra kroppar.. Kura ihop oss, under filtar, på en klippa och se hur solen går ner i väster.
Berätta för henne, om livets gång, om tomtar och troll.. i dessa magiska nätter, sommarnatt..
Så, cyklar vi hemåt i skymning, då syrsor spelar och själen speglar sig i lyckans glans..

För varför ska jag sitta här hemma och deppa? Vad är det som gör mig lycklig? Vad är det som får mig att le, min själ glädjas och mitt sinne tryggt..
Det är möten, med människor, det är möten med händelser och intryck från det som sker i livets boning..

Jo, jag trivs ganska bra med livet. Nej, det stämmer inte riktigt, jag trivs underbart.. men, jag känner hur jag vill utveckla mig, hur jag vill uppleva mer o mer, hur jag vill visa Maya allt vackert som finns utanför denna lägenhet.. jag vill ge henne det, precis som jag varje dag ger av min innerliga kärlek, av min tid och trygghet.. Låta sinnet få sin del.
Vi tränar, vi stretchar, vi städar, vi tvättar.. Vi åker till arbetet, vi åker till dagis.. lagar mat, äter, diskar.. ser på tv, somnar..
Dag efter dag, samma sak.. Jag sitter här och skriver på min blogg och en hel del annat som ni ännu inte får läsa, kan läsa.. Jag tecknar mina tavlor och skulpterar i min lera.. Livet tickar på.. tick tack tick tack..
Om jag skulla låta det ske, att varje dag är lik den andra.. Om jag inte vänder mina tankar mot andra ting, andra upplevelser så kommer sinnet ruttna och livet bli trist och tråkigt..

Livet lockar mig.. det liksom pockar, viskar.. jag förundras av det som möter mig runt varje hörn.. Morgondagen är nyfiket välkommen..

Det här är den vardag jag blivit vald till. Det här är det livet jag lever.. Och ingen kan ta ifrån mig kärleken som gror i själen, lyckan att vara far, ömheten för min dotter och stoltheten för min son.. Mina underbara barn..

Om det nu är så, att jag inte får den avlastningstiden jag är berättigad till.. Om inte kommunen eller jag hittar en lämplig avlösare, ja, då får jag väl ta hand om det själv.. Jag kan ju knappast sätta mig här och deppa íhop, det blir varken jag eller Maya lyckligare för.. Det är svårt att förklara, men jag känner mig stark och fylld med kärlekskraft.. jag lever, jag älskar livet och det som sker runt mig..

Maya och kamperade ihop i över 18 månader, dag som natt, innan jag fick någon avlastning överhuvudtaget.. Tror att vi var ifrån varandra 24 timmar sammanlagt på dessa månader.. Så, vad är då några veckor till?

Samtidigt, gott folk, är jag fullt medveten om vikten att få egen tid, för både mig och Maya.. För vi ska fortsätta våra liv ihop i många år till.. och dagen kommer snart återigen bli vardag, med dagis och jobb.. städning, dammning, matlagning, disk, tvätt..

Men, nästa vecka köper jag en cykel. En blå, en vacker.. För vi ska njuta av det här.. Låta själen åka karusell och kärleken berg o dalbana..

Livet är ett pussel, och jag tänker iaf lägga ett vackert och innehållsrikt sådant.. Hur ser ditt ut??

Sovgott.. O njut!!! U.