Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

måndag 10 maj 2010

virrvarr..

Denna dag har varit fylld med telefonsamtal och viktiga beslut..
Jag har mött ett barns bekymmer i ett långt förtroligt samtal, en pojkes ord om ett liv i otrygghet, ett barns längtan efter en vän, den bästa kompis alla så väl behöver, berättelse om ensamhet och krav..
 Det berör mig och det påminner mig om min barndom.. Viktigt ändå att jag har förmågan och insikten att skilja på arbete och fritid.. skulle bli tokig annars.. Även skönt att få det förtroendet från ett barn, kanske, kan jag hjälpa honom till en tryggare vardag och liv..

Min hjärna är full av tankar och min själ av känslor.. Ibland blir det svårt att bära allt, att inte få utlopp och samtala om det, ikväll önskar jag mig en kram..

Längtar efter några dagars ledighet, då ska jag ta med Maya ut på äventyr och utflykt, då ska vi vandra utmed skogsjön, sätta oss ner i mossan och se på fåglarna, äta en frukt och jag ska dricka mitt kära kaffe.. Maya ska återigen få vara med när pappa fiskar, den här gången med utsikt från min rygg..

Jag stortrivs på mitt jobb, och jag längtade verkligen till att börja jobba. Jag var pappaledig i många månader, nästan två år.. Men, det tar på mig.. det tar på krafterna att sköta om Maya, hemmet, Alexander och allt som händer runt omkring. Det är sjukhusbesök, logoped, arbetsterapeut, sjukgymnast osv.. Det är beslut om assistans, det är ansökningar om bilstöd och mycket mer..
Jag mår bra, livet är fantastiskt.. men oj, ikväll är jag trött..

Ni som följt min blogg, vet att jag kämpade ganska mycket med bland annat arbetsförmedlingen om att få tillbaka det jobb jag hade innan Maya föddes.. På onsdag ska jag träffa en reporter från Östgöta Correspondenten och berätta om min väg tillbaka.. Hoppas det kan förändra något och att det kan hjälpa någon att höra min historia.. Om man vill förändra kan man inte bara sitta och vänta, man måste agera..

Hjärnan känns som en myrstack.. det är ett jäkla virrvarr och ståhej däruppe..
Ska snart bege mig in i sängen och med sömn kurera tröttheten.. Inatt drömde jag att en gravid kvinna kom till mig, jag smekte hennes mage och kände lycka.. Hmmm.. undrar vad den betyder:).. I drömmarna kan allt hända.. som i det verkliga livet, det finns inga begränsningar, bara möjligheter och med en massa vilja och kärlek till varandra kommer man långt.. Sovgott.. U.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Att läsa din blogg berör mig på olika sätt..jag blir glad - för dina barns skull att de har en sån fin pappa, för dina elevers skull - att du finns där för dom, att det är just Du..samtidigt kan jag känna en sorg när jag läser dina rader - sorg över att du ska behöva kämpa, slita å slåss så hårt för (många) så självklara saker, saker som borde va så självklara att du inte skulle behöva lägga energi på dom. Men lustigt nog orkar man - det är ju bara så självklart - de är vårt allt, våra barn. Och vad vore vi utan dom? Jaa, inte dom vi är i alla fall. Låter som ni har några härliga, lediga dagar framöver :)
Ikväll önskar du dig en kram - här kommer en från mig...
/A

Unknown sa...

Det du nu gör för den pojke i din klass som far illa, är vad jag tror att du hade velat att någon gjorde åt dig när du va barn...allting återspeglas o du är fantastisk, unik o man önska att det fanns fler av dig!! Jag hoppas din längtan efter ngr dagars ledighet med din fina Maya blir sann...hade du varit i min närhet lovar jag dig inte bara en kram utan flera stycken o kanske en o annan tår..../JS

Anonym sa...

Tala om när artikeln i Corren kommer så man inte missar den!!!!

Lycka till med mötet med journalisten!

Kram från kusin

Lasse sa...

Fler "Uffar" i världen och den vore en bättre plats!

Myran sa...

Flera stora kramar får du av mej även om det är dagen efter du såväl behövde dem. Bättre sent än aldrig. Kramar behöver man varje dag. Din blogg ger mej en sån styrka så det är inte sant. Blev så förbannad idag när min dotters LSS handläggare ringde och sa att de kommer att fortsätta bevilja henne två dygn/mån på korttids. Hon har bara fått ett dygn trots att hon varit beviljad två. Tänk att ingen sagt någonting på ett helt år. Blir så förbannad på mej själv som inte kollat bättre på beslutet.
Kram, kram, kram/Inger