Det var en mycket varm majmorgon, en av de där allra första värmeböljorna hade kommit och varat i några dagar.
Dagen innan hade jag och Maya varit på en kort utflykt till Omberg.. Som vanligt hängde hon i bärselen på min mage, medans jag tog en promenad bland Ombergs bok och ekskogar. Vandrade stigen ner till ett av mina favoritställe, den går genom storskog och skuggan svalkade både Maya o mig.
Vid Vätterns strand satt vi en stund och såg ut över det glittrande vattnet.. Det var varmt, i solen brännande hett.. men vi satt i skuggan och självklart hade jag vatten med mig, till oss båda..
Innan vi tog oss tillbaka till bilen så vek jag upp byxorna och vadade ut en liten bit i vattnet, tvättade av mig i ansiktet och baddade hennes panna.. så gick jag tillbaka och körde hem.
Hem till väntande välling. Maya mådde bra, jag mådde bra. Men det var varmt.. Hela tiden gav jag henne vatten och såg till att hon inte blev för varm..
Maya och jag gick och la oss samtidigt, hon fick mat var tredje timme och så hade jag haft det sen hon föddes. Ställde således klockan och natten gick, kl 23, 02 och 05 snuttade hon i sig av vällingen och jag skrev upp i min anteckningsbok varenda centiliter hon fick i sig..
Klockan 07 vaknade jag, o instinktivt kände jag hur något var fel.
Maya låg brevid mig, helt okontaktbar och stel i kroppen.. Jag kastade mig upp ur sängen och tog tag i henne, daska henne i stjärten, försökte få kontakt med henne på alla sätt och ringde samtidigt sjukhuset som sa till mig att komma direkt..
När vi kom in så hade Maya piggnat till lite, läkaren undersökte henne och diagnosen lät ungefär som att hon varit uttorkad.
Mitt kämpande med att få i henne vatten hade inte hjälpt. Vi blev inlagda, men jag kände ändå en glädje för att hon piggnat till och mådde bättre, när jag låg där på vårt sjukhusrum med min fina lilla dotter på bröstet..
Då började hon rycka i hela kroppen, och jag kastade mig på ringklockan.. På ett ögonblick hade min värld rasat, på ett ögonblick var rummet fyllt av sjuksýstrar och läkare, o jag stod där helt maktlös och såg på när min dotter försvann ifrån mig allt mer..
Maya hamnade på intesiven, med flera kramplösande mediciner, hon var under flera dagar helt okontaktbar. Jag satt hos henne, jag smekte hennes lilla kind och jag pratade med henne. Sjöng visor och berättade hur mycket jag älskade henne, jag hade ju lovat att alltid vara vid hennes sida och aldrig svika henne, hon skulle höra min röst och hela tiden känna sin pappas närvaro..
Hon hade ständig övervakning av sjukhuspersonal, det var ett virrvarr av sladdar kopplade till hennes huvud och jag satt där och stirrade in i den där skärmen som de gick till..
Mina krafter tröt, det hade hänt så mycket i livet de senaste månaderna.. och nu höll min dotter på att, henne som jag längtat så efter, dö..
Min sorg höll på att knäcka mig, läget blev om möjligt bara värre med Maya och jag bestämde mig för att träffa en präst, för att be för henne..
Vi satt i sal och hade ett långt samtal, prästen och jag, och så bad vi för min prinsessa..
När jag kom tillbaka upp på avdelningen var det en sköterska som ropade på mig..
-Uffe, Uffe.. hon har vaknat.. Min prinsessa.. mitt kärleksknytt..
Det gick kårar inom mig.. det var en lycka som inte går att beskriva..

Det finns en kärlek i mig för det här livet jag lever och till min dotter och son..
Den fyller mig med vällust och ger mig kraft för att fortsätta kämpa och leva och göra det med ett leende.. Det finns en livsglädje att ge av min erfarenhet och hjälpa andra människor till ett bättre liv.
För vad som än händer, så fortsätter livet sin gång.
Om inte allt detta skett mig, hade jag inte varit den jag är idag.. Även i det mörkaste mörker lyser ett ljus..

Lev ditt liv. Låt ingen annan människa sätta käppar i hjulet för din lycka.. Lev ditt liv, o njut av tiden..

Sovgott.. U.