En bris av oro..

Sen den dagen jag fick reda på att min dotter har en cp-skada, har jag känt en oro i kroppen. Jag har med hela min själ önskat att jag kan göra állt som står i min makt för att hon ska få det värdiga liv vi alla har rätt till.
 En bris av oro blandas med stormar av öm kärlek, en kärlek som för var dag växer till denna lilla prinsessa som kämpar med sin spasticitet och den obefintliga balansen hon har i sin kropp.
Tänk om jag för en dag kunde få komma in i min tjejs kropp, för att på ett bättre sätt förstå hur hon har det där inne..

Jag kommer så väl ihåg, det är en bild jag aldrig glömmer, då min prinsessa föddes.
Då jag såg att jag fått en liten tjej, en flicka, som jag alltid drömt att ha.. Jag virade in henne i en filt och höll henne mot mig, nära mitt bröst, nära mitt hjärta och jag fylldes av en ömhet som inte med ord går att beskriva.. Hon och jag satt där i det kala rummet medans hennes mamma var på operationen ( moderkakan satt fast så de blev tvungna att operera bort den), jag sjöng.. "Lullan lullan lej.. pappa älskar dig.."
Mayas mamma var helt slut efter förlossningen och sov iprincip hela första natten, jag låg där i tältsängen med min dotter på bröstet, höll, försiktigt smekte jag hennes rygg med min hand..
 Len som bomull var hon och det var den vackraste bebisen som jag sett.
Var tredje timme gav jag henne mat, jag kämpade med flaskan, så hon fick i sig av den livsviktiga vätskan.. Första natten gick, andra dagen började och hon var hos mig iprincip hela tiden. Jag var trött in i själen, men den lycka jag kände fann inga gränser.. Det var på morgonen den fjärde dagen som Mayas mamma sa;
-Uffe, jag vill inte ha henne, jag har ångrat mig..
Det var en av de hemskaste stunder i mitt liv. All den enorma kärleken jag kände för denna lilla människa, orden var som den värsta käftsmäll jag kunde få och paniken spred sig i kroppen..

Det kan ju inte vara sant, det som sker, det som händer, tänkte jag under de närmaste dagarna..
Men, ett beslut togs i mig, att aldrig sluta älska denna varelse, att alltid finnas vid hennes sida.. Jag bestämde mig att om det blev så att jag var tvungen att ta hand om allt själv, så skulle jag klara det..

Det blev så.. Det infinner sig en tacksamhet inför det som jag gjort, jag känner en stolthet för att jag klarat av allt.. men, denna bris av oro som blåser i min själ, den får jag nog leva med resten av livet. Vissa dagar kommer det storma och oron, sorgen, få mina ögon att tåras. Jag kommer gråta, jag har gråtit floder över allt som skett..
Däremot kommer jag aldrig, aldrig tillåta sorgen att ta över den kärlek jag har och haft sedan den dagen hon kom in i mitt liv.. för den kärleken stormar, den kan förflytta berg och den kommer göra underverk..

Livet är inte lätt. Man måste kämpa. Jag är ingen rik man, och förmodligen kommer jag aldrig bli det, jag har liksom inte de ambitionerna.. Men, mitt hjärta och min själ är fylld av innerlig kärlek till detta liv och det hjälper mig genom dagarna och de sömnlösa nätterna.. Att möta min medmänniskor med respekt och finnas för de som jag älskar..

Ge av er själva.. ge en vän som har det jobbigt av er tid, finns för dom som har det svårt.. Kramas:))..

sovgott.. U.

(Tack för det fantasiska fotot, Marielle.. som alltid har varit och alltid kommer vara min syster:)