.. Vändpunkt..

När tyngden av smärta förtar all lust.. När kroppens sinnen inte fungerar och hjärnan inte lyder..
När energin och orken rinner genom fingrarna som finaste sand.. Man förnimmer glädjen som korta stunder, som blixtrande glimtar av ljus och lycka.. o varje gång dom kommer, varje gång försöker man famlande hålla fast dem i stunden, och för ett ögonblick tror man, att ljuset segrar och livet kommer tillbaka. Men så kommer det igen, det som gör ont, det som förtär, det som förgör ens sinne och sakta, sakta får ens själ ner i det mörkaste mörker..

Man river sönder sig, ens inre krampar, man glömmer att andas.. Hela ens beteende gör som man inte ska göra.

Djur har inte ångest.. Djur flyr.. När rädslan tar över deras kroppar, springer dom, fort in i skydd.. Flyr bort mot det som hotar.

Jag flydde, när min ångest och mina demoner blev för otäcka, när mina minnen påminde mig om det som sårat mig.. Flydde jag, in i dimman, använde alkohol och andra droger som tog mig till en annan verklighet.. Ibland, fick jag för mig att min ångest skulle försvinna om jag flyttade eller om jag bytte omgivning. Men dom kom alltid tillbaka, demonerna som förmörkade mitt sinne. Fick mig att skjälva av gråt, de åt upp mig inifrån, sög ur min livslust.. Och jag försvann in i dimman igen.

För ett antal år sedan, så var jag hemlös, mitt hem var krogen, nån polares lägenhet och mina nätter tillbringade jag på en madrass i en källarlokal.. Ofta grät jag mig till sömns och vaknade av tårar.. Jag hade nått botten.
Min räddning var min längtan efter livet..
Jag mötte mig själv i ett gathörn och insåg att jag inte längre ville vara den jag såg.. Jag ville leva!
Jag ville lära känna den Uffe som jag visste fanns därinne i min själ, den som då, var liten och rädd, en ung pojke i en vuxens kropp..

Jag tog, mitt liv till en annan dimension.. jag mötte rädslan och tittade min demoner i ögonen och mötte dem, en efter en, gav jag mig på dem för att föralltid förgöra dom..

Den värsta fienden jag hade var.. Tiden! Men, sakta, började mina tankar bli ljusare.. och med tidens gång.. med hjälp och massor vilja och styrka började livet bli drägligt..

Idag, lever jag i en sjysst lägenhet, alldeles för stor egentligen, men jag trivs, jag tar hand om mina barn med bästa förmåga..
 Jag kan handskas och jag har förstått vad det var för något som störde mitt liv. Jag försöker tänka positiva tankar, ser det som gör vardagen lite gladare.
Livet är inte längre ett nystan av trådar som har trasslat ihop sig så man inte vet vilken ände man ska börja dra och reda upp trasslet..

Att ta hjälp, att samtala och vara ärlig och möta det som gör ont.
Hmm.. svåra beslut och när man är där, mitt i det onda, kan det kännas som man aldrig mer kommer skratta och njuta av livet.. Men precis som att vårens värme smälter snön, precis som att ljuset segrar över mörkret kommer med tiden sinnena ljusna och skrattet klinga..
Resan dit, är fylld av törnen som river, som sårar, som gör ont.. Den är värd det, för i slutänden reser man sig och står stark igen. Full av självförtroende och lust..

Min torsdag har varit som ett år idag.. Morgonen var som vårens kvittrande, glädjen smittade och värmde som solen en varm sommardag.. Så.. kom hösten, mörkret stormade och fick mitt humör, min dag att vackla.. Hopplösheten, det karga, kylan av ensamhet och sorg tog över.
Tills jag ringde en vän, då töade min sorger bort.. och med hennes ord smälte ensamheten och en fågel sjöng åter i hjärtat..

Livet är häftigt.. o om man lyhört lyssnar på det man vill.. Kommer allt bli bra..

Sovgott.. U.