Arbetsförmedlingen VS Uffe..

-Oh, vad häftig han var!!
Det var en av kommentarerna jag hörde inifrån klassrummet, när jag gick därifrån.. Den allra första dagen på det arbetet jag skrev om i ett inlägg för några dagar sedan.. ..
Vad häftig han var:)..

Jag skapade ett förtroende gentemot eleverna, jag lyssnade på dom och jag fanns för dem när de behövde min hjälp.
Min arbetsuppgift blev, med tiden (jag hann arbeta på skolan ca 2 månader) att ta hand om de eleverna som inte riktigt hängde med på lektionerna, den ordinarie läraren hade större delen av klassen och jag hade de som inte kunde koncentrera sig ordentligt..
Så borde alla klasser ha det. Så borde alla elever få ha det.. För alla kan..
 Bara man ger dem tid och förtroende, och skapar en "Jag Kan" och "Jag är BRA" känsla hos barnen.
Jag fick även ha alla bildlektioner, vilket blev en succé.. Jag delade helt enkelt upp klassen, och de som gillade att måla och teckna gjorde det.. De som inte gillade det, fick gå ut och fotografera.. Också det en form av konst.

Jag trivdes, eleverna trivdes med mig.. Så, när jag blev tvungen att vara hemma med lilla Maya,  åkte jag ändå till skolan en eller ett par dagar i veckan. Hade med Maya och hon hängde på min mage, i bärselen.. För mig var arbetet i skolan en vändpunkt i livet..

Jag var anställd på lönebidrag, halvtid, meningen var att det med tiden skulle utvecklas till en heltid och jag skulle samtidigt utbilda mig.

Min situation, är idag ungefär den samma som då, för ca två år sedan.. Skolan har sagt JA, de vill jättegärna ha mig tillbaka, men på de promiser som då gällde.. alltså lönebidrag för att sedan utveckla det till en fast anställning..

Men, nu krånglar AF.. O Lkpgs kommun.. Varför ska jag som människa behöva kämpa så, för att få en halvtidstjänst, en tjänst som jag och skolan vet att jag är mer än lämpad för??
Ibland tycker jag att jag har nog med att jag kämpar med Maya. Att jag ser till att hennes liv ska och är så bra som det kan bli..
På torsdag har jag tid på AF igen och jag hoppas att de tar sitt förnuft tillfånga, och ser till att hjälpa och inte stjälpa.

Hade avlastning ett par timmar idag.

Tog en lång promenad, i min ensamhet.. lät tankarna fara iväg, dagdrömde om vår, om ljusa sommarnätter med nattbad och värmeljus på en brygga.. I skogen, vid en skogssjö.. Sitta och filosofera om livets pussel, medan dimmorna dansar över spegelblank vattenyta..

Jag drömde mig bort, till havet.. Till stunder med flugspöt i min hand och havsöringsfiske, där ensamheten blir en vän och endast tystnaden hörs..

Då!! Bryts plötsligt mina dagdrömmar av ljud från springande fötter och nån som skrek..

-UFFE, UFFE!!!

En av de elever jag hade hand om från klassen, kom farandes mot mig och kastade sig i min famn..

Hans ögon lyste, och leendet han gav var det ärligaste man kan få..

Han var en av de killarna, som hade det så jobbigt i skolan, och han och jag satt många gånger och tragglade med matte och engelska.. Och med min hjälp, fixade han det här med skolan, och han går idag på hockeygymnasie..

Vi pratade en stund och jag lovade att jag ska komma och kolla på en av hans hockeyträningar.

Jag gick vidare, på stadens gator. Och fick ytterligare en gång höra mitt namn..

-Uffe.. Uffe!!

Den här gången var det två tjejer som också gick i den klassen jag arbetade, men de hade det ganska lätt för sig i skolan, men tyckte om mina bildlektioner. Vi stod och pratade en stund och så sa dom..

-Vi saknar dig Uffe.. Kan inte du börja på skolan där vi går nu. Då skulle det bli kul och gå i skolan igen..

Jag funderar på om jag skulle ta med dom här barnen till Af på torsdag.. För att få dom där, att förstå..

Att, visst har jag drillat bort många år i ett missbruk, men idag är jag en resurs som kan hjälpa människor till att få en lite bättre vardag..

Jag är helt slutkörd, jag orkar snart inte kämpa mer.. Men, jävlar anamma.. Det ska gå den här gången med.. På torsdag ska jag säga vad jag tycker och tänker..

Nu pockar prinsessan på min uppmärksamhet.. O snart är sonen här.. Livet fortsätter.. tick tack tick tack.. O det är underbart..