.. Tillit..

Fredagkväll.. Jag har haft en stund för mig själv, egen tid.. Promenerade på stadens gator, såg människor springa runt, jäkt o stress.. Mobiltelefoner i händerna, antingen tittar man ner på den, smsar, annars har man den mot örat och pratar med någon som är någon annanstans.. Pust..
Jag bestämde mig för att ta det lugnt och gå omkring i min takt, se och framförallt känna hur livet lever.

Jag njuter av det, livet, av stunden..
Visst fan:) kan jag känna stress, och undra hur jag ska hinna och orka med allt det här?
Men oftast är jag en ganska cool man.. haha.. som just har förmågan att se det fina i det lilla.
Att stanna upp, se stjärnorna som glimmar på nattsvart himmel, att stanna och sätta sig ner på en parkbänk eller en klippa vid havet och ta till mig av det som livet har att ge..

Visst kan jag känna en nästintill outhärdlig sorg över det öde som livet gett mig, det som skett i mitt liv de senaste åren.. Att få barn, att bemöta en psykisk sjukdom som Mayas mamma fick, att separera efter 12 år, att få beskedet att min dotter har en cpskada..
Att ensam bära det ansvaret och skötseln av ett litet barn, att göra det som man. Tror visserligen att det kvittar, alla kan, man som kvinna, sköta ett barn, med sunt förnuft och kärlek. Men kvinnor har den förmånen att bära maten med sig:).. Det var ett evigt värmande av välling när Maya var bebis, jag gav henne flaskan var tredje timme, dygnet runt, och jag bytte sida, som en kvinna gör.. liksom först höger sen vänster bröst..haha..
Trots denna sorg, känner jag en enorm ödmjukhet inför dagarna, en glädje och en livskraft att få vara delaktig i detta..
Och att Maya har en cpskada, ja, det är så och jag kan ju antingen sörja och deppa ihop totalt, kapitulera.. eller gilla läget..
Jag har valt att gilla läget, jag har valt att ta emot all hjälp jag kan få och jag har bestämt mig för att inte känna någon vrede över det som skett, det tar bara bort massor positiv energi.. Jag vill fylla mitt liv med kärlek och omtanke..

Jag började blogga, som en ventil, att plita ner mina känslor.. Jag bytte ut min dagbok och valde att dela med mig av mina ord och min erfarenhet. Sakta som säkert, börjar jag inse att Ni är ganska många som läser dessa ord och att mina ord till och med till viss del har förändrat erat sätt att tänka och leva..
Det är häftigt och det är svårt för mig att ta mig till.. Men, wow.. Så om ni fortsätter läsa mina ord, ska jag fortsätta att skriva om mina dagar och dela med mig av min filosofi och ge Er av min kärlek till livet..

Nu är det snart sovdags, känner mig ensam ikväll, saknar någon att samtala med och saknar någon att krama o somna hos.. men, men.. I mina drömmar och i mina tankar finns nog du också.. Sovgott..