När Alexander var liten berättade jag sagor för honom, berättelser som jag tog från min fantasi..
Jag berättade om ett litet samhälle, som var väl gömt på en ö i den småländska skärgården.
Där bodde dom, de små finurliga, de som kom till mig för att be om hjälp när de kom i knipa.. Det var så sagorna byggdes upp.
Alexander och jag var många, många gånger där och knackade på dörren till deras hem, men dom var aldrig där.. dörren var en stor sten, som låg mitt på ön, där vidvuxna enbuskar växer och tallarna är vindpinade. Ön som lockar fram fantasin i mig..
Det blev flera berättelser om det där lilla folkslaget, som var en tvärhand hög, snälla, tovigt hår i alla färger och så var dom alltid glada. Under flera år har jag skrivit ner dessa berättelser och illustrerat, kanske, kanske blir det en sagobok till slut.

När vi var på den där ön, för några år sedan, frågade Alex;
-Du, pappa, finns dom där, i sagorna du berättade, på riktigt??
-Nej, Alex, sa jag, det var bara sagor..
Och fast han ju egentligen visste, såg jag i hans ansikte, en besvikelse..

Jag mår bra, lite fundersam, längtande och undrande.. Maya mår som den lilla primadonna hon är.. Glad, nyfiken och just nu väldigt sovandes!!

Hoppas Ni, som läser detta också mår bra.. Snart är det jul, jag ska önska mig en glassmaskin av tomten, för min har gjort sitt. Vad önskar Ni Er:)??

SovGott.. U.