Maya hade haft en kanonkväll igår! Kusinerna och hon åt fruktsallad och kolla film.. Jag fick min sömn, olala, vad skönt. Sov till 07.15, klev upp och bryggde kaffe, och satt och verkligen njöt av min ensamhet. Nice!
Men, vad var klockan egentligen??
Idag har det varit en regntung dag, och man behöver verkligen plocka fram de mest positiva tankar man har, men vädret är inget man kan göra något åt, acceptera det man inte kan förändra, hmm..
När Maya och jag åkte hem från farmor, hon bor några mil från Linköping, så öste regent ner, det var mörkt och alla strålkastarljus man möter kastar luriga skuggor i den svarta asfalten.. Då, plötsligt, springer ett rådjur upp på vägen.
Jag har kört mycket bil i mitt liv, och reagera med att väja, inte bromsa, utan väja och klarade av att inte köra på rådjuret, men diket, var nere med framvagnen, men på något mirakulöst sätt kom jag upp på vägen igen.. Fy, vad otäckt det var, Maya hon sov och snarka i sin stol. Jag fick stanna och pusta ut en stund.
Då kommer tankarna, vem skulle, ska ta hand om Maya den dagen jag inte finns längre? För det är så, vi vet aldrig när den dagen är..
Nu har vi myst, lilla prinsessan och jag, med god, ljummen välling somnade hon gott på mitt bröst, med den där lilla gosiga handen i min stora.. vilka kontraster..
Är hungrig som en varg och gjort en sjysst omelett, vilken jag nu ska äta.. Önskar er alla en fin söndagkväll och en bra ny vecka.. Krama varandra, le, mot livet, för det goda som finns.. U:)::
3 kommentarer:
Både rådjuret och Ni hade tid kvar här att leva..Otäck händelse..skönt slut..
Höst och snart vinter får mig att vilja gå i ide..Men ok..Vad göra..Jo, det bästa av förutsättningen , som vanligt..
Det är Du bra på , jag jobbar på att lära mig..
Ta dagen som den kommer och njuta av stunden , idag , det enda vi säkert vet..
Fy för vilt skönt att det gick bra.
Härligt att få sova ostörd det behöver man mer än man själv tror.
Många tankar om framtiden har man vad som händer när vi inte finns men som sagt acceptera det man inte kan förändra... för dör det är väl det enda vi kan vara säkra på att vi en dag gör... men mod att förändra det vi kan... och vi kommer kämpa hårt för att få till förändring... och förstånd att inse skillnaden på vad vi kan och vad vi inte kan förändra det får man väl med livserfarenheten både av sina misstag och framgångar hoppas jag.
Tack! Tack för att det gick bra. Och Maya... ja, vi skulle naturligtvis ta hand om henne. Om du skulle vilja det.
Hör av dig..
Tack, åter tack - för att det gick bra. Kan inte ens föreställa mig tanken...
/Lillasyster
Skicka en kommentar