I vardagen, i dagen, i livet.. försöker att njuta av det, gör det också, mer eller mindre..
Tänker på det, på framtiden, på nuet och undrar..
Tänker också en del på det som hänt, det liv jag levt, levde då..
Läser mail från andra föräldrar med barn som har samma handikapp som Maya.
En del av dessa människor lever i samma situation som jag, ensamstående..
Ensamma, men ändå inte..
Undrar varför så många, liksom jag har "förlorat" vänner, människor som försvann när de förstod att helt plötsligt var inte vardagen som den brukade hemma hos Uffe..
Det är ledsamt, det är otäckt, det är för mig förvirrande att en del, har så svårt för det som för dom är det okända, att de på något sätt inte har ork, kraft eller vilja att ta reda på, lära sig, att det finns.. Människor, barn som vuxna, som inte är som alla andra..
Öppna Era sinnen, snälla..
The Catman..
Ett virrvarr av känslor i min kropp.. Längtan efter någon, en saknad efter det som egentligen var mening.. Det är nog så, att det finns en sorg inom mig, en sorg för det som skett, en sorg för vänner som inte finns kvar, en sorg över faktum att Maya har en skada.. Men samtidigt, har jag en enorm glädje i kroppen, en stolthet över det liv jag lever, den filosofi jag har.. Att jag är jag..
Balans, gott folk, balans i livet..
Och att stanna upp då och då, för att ta reda på vem man är, så man inte springer för fort och missar en massa bra saker.. För kanske är det så, att även sorgen är en glädjebägare i livet..
Förresten, skrev ju häromdagen att Maya äntligen sov, haha.. inatt och igår natt, vaknade hon hela tiden.. Inatt var det hemskt, där hon trivdes allra bäst var liggandes på mage mot mitt bröst.. så, så sov vi inatt Maya o Jag..
Ok, nog för idag, som vanligt, kramas och mys med varandra.. SovGott.. U.
5 kommentarer:
Vem ÄR Du då?
Det gör ont när vänner försvinner utan att man egentligen vet varför och ibland inte ens riktigt när det hände.
Och så kan man få nya via en blogg som känner en på ett helt annat sätt och som vi med största sannolikhet aldrig hade träffat utan bloggen. Det är ganska häftigt tycker jag.
Det är ingen förlust att förlora de man trott var vänner, de visar bara att de inte orkar med den vardag du, vi, lever i o vad är de då att ha? Däremot visar sig nya vänner, människor som vi aldrig annars skule ha träffat, i kretsar vi aldrig annars skulle fått ta del av.
Vänskap är viktigt men ombytlig ;)
Usch...jag dömer efter utseende märker jag. Nej,inte dömmer men det är obehagligt. Bilden du visar nu är riktig otäck. Vilka hemska tänder och vilken överläpp. Jag tycker synd om personen som måste gå till sådana ytterligheter för att bli uppmärksammad. Säkert hur trevlig och mysig person som helst men jag själv skulle må dåligt av att vistas i samma rum. Och de med riktig kluven tunga, jag får rysningar av obehag. Det gör ONT i kroppen bokstavligen! Hur skall jag kunna ändra på mig??? Vad tycker du U. om kluven tunga och vässade tänder?
Utseendet är alltid det första intrycket av en människa.
Vi försöker genom "styling" av vårt yttre förmedla en bild av det inre..
Det är en sak.
Men det yttre som vi egentligen kanske inte kan påverka mycket är något annat...
Tex. ett handikapp , en missbildning..
Men också dessa utseenden förmedlar ett första intryck ..
Varför dömer vi varandra utifrån dessa premisser??
Skicka en kommentar