Det är jobbigt att vara själv med Maya, men själva skötseln är inte det som är "jobbigast"..
Visst önskar man att det var någon annan som kunde ta en natt då och då.. som inatt, hon var hemsk, spattig, och snörvlig. Klev upp vid 01.30, och då var hon på ett strålande humör, hahaha, tyckte hon, gud, vad kul det här var då.. så hon låg här i soffan och jollrade medan jag gick i dimman, trötthetsdimman, plocka fram blöjor, värmde välling.. Gav näsdroppar och välling, vilket hon smaskade i sig i en faslig takt. Sen somnade hon, pladask, på mitt bröst och där sov hon som en liten padda resten av nattens timmar och en stund in på morgonen.. Vi vaknade kl 8!!
Det som är påfrestande, är det psykiska, det är besluten man är tvungen att ta.
Ikväll har LSS varit här, från 17-20.. Maya varit förtvivlat ledsen nån timme, men det hade gått bra, LSS tjejen är duktig, behåller sitt lugn och gör bra saker med och för Maya.. Ändock känner jag en enorm skuld för att jag lämnar henne, som jag gör..
Känner en skuld för att jag inte orkar, men vet, att jag måste, för Mayas, Alex och min skull!!
Ska åka och kolla på ett kortis boende här i staden i veckan, men känner ett stort motstånd inför det, ändå har jag arbetat och kämpat för just detta.. Fy, vilka beslut. Sorgen över hela situationen är nästintill omänsklig att hantera själv.
Pratade med LSS idag om just kortis, och mina "önskemål" har varit att Maya skulle vara hos en stödfamilj varannan vecka. Detta verkar ta en evig tid, med familj som ska godkännas, osv..
Nu kanske det blir så att Maya bor på kortis varannan helg.
Vet ni, jag kan inte skriva om det, för mina tankar är alldeles för distraherade, förvirrade och mina beslut allt för långt bort!!
Jag behöver råd, jag behöver åsikter och erfarenheter från Er, från vänner, men till slut är det ändå endast jag som har beslutandet i min hand.. Men snälla, ge en förvirrad man, pappa, råd..
Det viktigast är dock, vilken kärlek jag känner för detta lilla liv, min Maya och min stora son Alexander.. En djup tacksamhet finns i min själ att dom finns.. Det är väl så det är, man måste ta beslut, och om det sen blir bra eller dåligt är det bara framtiden som får utvisa, eller hur..??
I veckan ska jag förhoppningsvis gå på en föreläsning "Om att leva med Cp-skada" det ser jag fram emot. Förstår och känner mer och mer vikten av kunskap och insikt i det "nya" liv jag och Maya har framför oss..
Ok, slut för idag, tack för idag.. Hoppas min skrivlust snart är tillbaka och jag åter kan roa er.. Min skaparlust, att teckna, måla modellera är som bortblåst, men kommer kanske tillbaka nu när mörkret får grepp över ljuset igen.. Höst!! Må bra.. U.
2 kommentarer:
Ska du till sthlm nu nästa helg? Jag kommer dit och tar gärna en kaffe i så fall, och det är några till som ska dit som jag vill dricka kaffe med och som säkert också vill dricka kaffe med dig :) Annars så tar vi en kaffe när det går bra. Jag rör mig en del ibland och kanske du med.
Nåja,
Tänk principen med syrgas på ett störtande plan. Man tar alltid på sig själv först. Då kan man hjälpa. Hjälper man först är risken att man tuppar av och så var det kört för alla i omgivningen. Du greppar.
Det svåraste som jag tror är att lita på andra människor. Att lämna bort sitt ansvar, för det är ju inte helt ovanligt att mediadebatten påpekar vad ett bra föräldraskap är. Likt en rasbiologisk ideologi tas ingen hänsyn till annorlunda. Ingen individualitet existerar helt plötsligt i det hyperindividuella samhället.
Tagit en virre så orden är lite av sådan karaktär.
Men om man är trött så blir man grinig, sur och orättvis. Det blir ju inte bra för någon och slutligen bränner man ut sig.
Jag finns här för vad det är värt.
ha bra så ses vi någon gång. :)
/Jon
Haha.. Vad gott med en virre!! Tack för dina råd, ord. Jag greppar dem direkt.. Känner att jag borde ha tänkt de tankarna jag också, men när ma är mitt i det så får man hjärnbrist!! Jo, jag funderar på att åka till sthlm nästa helg, men inget bestämt än.. En kaffe vore nice!! U.
Skicka en kommentar