Tala om..

Sedan logopeden var här igår, när jag tagit del av de kommentarer som gjordes på mitt inlägg , har jag funderat mycket på detta med tal och kommunikation..
Är det inte så, att när man får besked som är "negativa" reagerar man likadant? Negativt, blir ledsen, tappar hoppet och energin tar slut, man ger upp för en stund.

Det är, tror jag, något alla föräldrar väntar på, de första orden, mamma eller pappa.
Alexanders första ord var "kudde" (förresten sitter han med Maya framför sig och artikulerar ordet ÖL, noggrant och med tydliga läpprörelser, han har gett sig den på att det ska hon kunna säga:).
När man då får reda på att barnet kanske inte kommer kunna tala, samt inte sitta, gripa, gå.. Reaktionen måste bli sorg, för att man sedan kan gå vidare och växa med den uppgiften, det faktum man ställs inför!!

Jag har alltid haft den åsikten att alla människor har samma värde, oavsett kön, sexuell läggning, härkomst eller handikapp. Jag har stått bakom och hjälpt dessa människor, tycker helt enkelt om att ge av mig själv..

Nu, ställs jag helt plötsligt inför det faktum att min dotter är cp-skadad, att det är en permanent skada som med träning kan habiliteras..
Min sorg, mina tårar för det finns, fanns igår, idag och kommer finnas där imorgon, den sorgen kanske aldrig går över..

Däremot!! Och detta är häftigt, det är när man känner att kärleken alltmer tar över sorgen, när hjärtat svämmar över av ömhetskänslor över det lilla barn som är mitt.

Det är när man ser Mayas kärleksfulla blickar på mig, hennes skratt, när hon blir trygg i min famn.

Era, Ni andra cp-föräldrar, era ord och kommentarer både lär mig och framförallt tröstar.. Ni har blivit en viktig del i mitt och Mays liv. TACK!!

För, fy fan (ursäkta), det är riktigt tungt ibland, att inte ha någon att prata med, någon som man kan glädjas och gråta med eller hos.

Saknar det och har gjort så en lång tid nu, att, när Maya somnat ha ett givande samtal om det liv som nu är. Men, så är det, och jag gör det bästa av det..

Hämtade lillskruttan vid 2 på dagis, åkte hem och tränade med nya "Knappen", jag kallar den så, den lilla pratmaskinen. Vad häftigt det är att hon lär sig så fort!!

Spelade in;

-Pappa, jag är hungrig..

Hon tryckte på den där knappen säkert 20 ggr och skrattade.. Hon är smart, lilla Maya, hon är ju min:)..

Medan potatis och ägg kokade låg vi och busade på golvet, vet faktiskt inte om det var hon eller jag som skrattade mest och högst.. Vilken euforisk lycka, då, kommer mina tårar igen.. förbytta från tårar av sorg till glädjetårar!!

Åt mat med glupsk aptit (torsk med potatis o äggsås, mmm, GOTT!!), sedan tog vi en lång promenad.. Med Maya i bärselen, pratade vi på vårt sätt, myste och njöt av livet, stunden och att vi har varandra, hon och jag..

Till Dig min vän.. Så är mina tankar hos dig, tänker och känner lycka, rusig av att Du finns.. Tack för en god lunch, med tillhörande givande samtal.. som alltid..

Nu.. Ska jag sätta mig och skulptera, har en sjysst idé och ska skapa..
Lev och låt leva, döm inte någon för att den inte är som du, eller alla andra, för vi kan alltid lära oss något av varandra.. Har du någon att älska? Pussa? Krama? Gör det då, med ditt hjärtas själ..
Världen blir bättre då.. U

Höstkollektion, skapad av farmor, gosig varm fleece, gjord

för att hålla varm i regn och rusk, visst är jag fin i den??