Söndagkväll..

.. Det är underbart med värmen!! Helst vid en sjö, havet, bada gillar jag.. Jag NJUTER!
Har varit vid sjön idag, Maya och jag, legat i skuggan av en stor ek, tittat upp i bladverket, sett en o annan fågel.. Maya skrattade högt åt en tokig liten ekorre, som sprang på grenarna, nyfiken på vad vi var för filurer som låg där, det var liksom inte som det brukar, tycktes han, eller hon tänka..
Maya rädd för vattnet, har med hennes cp-skada att göra, men idag var vi ute och vadade i det svalkande vattnet, hon tätt tryckt emot mitt bröst, jag med mina starka armar, höll henne tryggt, viska lugnande ord i hennes öra.. Men så fort hon kände vatten mot hennes små söta fötter drog hon upp benen, blir rädd, undrar vad det är för något..
När man föds, har alla bebisar något som kallas Moro-reflex ( har med det centrala nervsystemet att göra), när barnet är 4-6 månader ska denna reflex upphöra, det gjorde det aldrig med Maya och redan då visste jag att det var något som inte stämde med henne!! Maya blir rädd för plötsliga ljud, om man lägger ner henne på ett ställe där hon inte känner igen sig osv.. Så är det och så kommer det förbli, troligen kan man lära henne mer när hon blir äldre, på många sätt kommer det bli mycket enklare då, men säkerligen kommer det hela tiden finnas hinder att övervinna..
Det är en förbjuden sorg att ha ett handikappat barn, jag börjar inse faktumet nu, inse att det är så här.. Blir lätt ledsen över det, psykiskt arbetsamt att vara själv om det, inte ha nån som kan "ta över" nån kväll, eftermiddag eller morgon, gud vad jag kan längta efter en morgon där jag endast kan bry mig om mig själv.. Men det som är mest jobbigt är att inte ha någon att samtala med, krama, bli tröstad, trösta.. Även stora, starka män kan behöva en smekning på kinden då och då.. Ändå, vilken jäkla lycka det är, att känna den där lilla kroppen mot sig, ta upp henne när hon är ledsen och verkligen känna hur hon slappnar av, blir trygg, vet att jag alltid finns där för henne, alltid..
Jag arbetar hela tiden med mig själv, försöker hitta en väg att gå, hitta tillbaka till livet.. De människor jag har närmst, familj, vet inte hur jävla långt ner jag egentligen var i träsket, hur knarket, spriten slet sönder mig, hur mycket jag led av att lura dem på pengar, tillit..
Jag höll en fasad mot dom, släppte aldrig in dem, berätta inte hur illa det var.. Varför ska jag då berätta nu?? Det kallas tillfrisknande, tror jag.. ett behov att bearbeta, förlåta och bli förlåten.. Kan känna, då o då, att mitt liv började då, för sisådär 8 år sen, resan tillbaka är lång, ekonomiskt, psykiskt, förtroende, självförtroende.. Ändå, stark som en björn:), allt jag varit med om har gett mig en enorm kärlek till livet, en kärlek till kvinnan, mina händer som skapar, smeker, tar tag, hårt, mjukt.. Läppar som möts, ögon som ser mig, dig, fan vad jag längtar..
Egentligen är inte mina egna skuggor så jävla svåra att bearbeta, går och snackar med en sjysst socionom på S:t Larskliniken, snackar om det som varit, är, varför och hur jag kan tänka för att må ännu bättre. Det är inget jag skäms över! Tvärtom, tror att det är många människor därute som borde göra detsamma..
Däremot detta med att komma tillbaka till arbetslivet!!? Mitt CV, är inte det bästa och man får inte många arbete på endast livserfarenhet:).. Var på en arbetsintervju och dom fråga vad jag gjort under dom där ca 15 åren då det var blankt i mitt CV..
Haha, ja, vad ska man svara? Rökt holk, skjutit tjack..funkar ju inte! Men förhoppningsvis kommer jag tillbaka till det arbete jag fick precis innan Maya föddes.. Det kändes så rätt för mig, arbeta med barn, tjejer och killar som inte riktigt hänger med i skolan.. Barnen, elever hade, fick ett sånt förtroende för mig, respekt!! Den dagen då jag fick "dagens ros" i corren, var så stolt, glad, då föll en av alla livets pusselbitar på plats.. Men jag blev tvingad att ta ut föräldraledigt, vem skulle annars ha tagit hand om Maya?? Vad hemskt det låter, tvingad, det har varit, är en enorm resa att se det lilla livet växa o gro!!
Orkar ni läsa allt jag skriver, ja, det är upp till er.. jag skriver mest för att det är skönt, terapi, att få ut en och annan tanke.. Tänker för mycket ibland:)).. På dig!! Klockan börjar närma sig midnatt, ska lägga de sista skuggorna på en teckning nu, en Lotusblomma.. Den står för kraft, själens utveckling.. Min utveckling.. Dröm, goa drömmar,ska jag göra.. i nattens hetta:).. U.