Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

söndag 27 juni 2010

Vad är ett ögonblick värt??

Vad är ett ögonblick värt?? Vad kan mätas med ett barns glädje över en jordgubbstårta? Hur kan man spara stunder av magi,  kärleksglitter i själen, de där korta ögonblicken då man önskar att tiden stod still? För mig är lyckan och ömheten för livet en känsla som inte går att värdera.
Satt och tänkte på det i bilen, när Maya och jag var på väg mot dagens skeende.. Hon såg ut genom fönstret, blicken förundrat långt bort, hon var i sina tankar och jag i mina.. så vände hon huvudet mot mig, märkte att jag satt och tittade på henne och våra ögon möttes.
Min hand smekte hennes lena kind och hon gav mig ett leende, ett ögonblick som fick mina ögon att tåras.. Jag ödslar inte med orden, säger dom knappt aldrig.. men just då, i den stunden..
-Jag älskar dig, lilla Maya..

Hon vet det redan.. för kärlek är något man ger, inget man tar.. inget man ber om, den finns bara där.. som ett skimmer i själens lustfyllda innerlighet.. i evighet.. fladdrar, smeker, leker.. ger ömhet i hjärtat och spår av sinnlighet i minnet..

Hur ska bördan bäras? Hur ska vi kunna fördela sorg och kärlek? Hur ska man leva för att i jämlikhet gå hand i hand med dessa två? För mig är det inte så svårt, det är mer som en självklarhet..
För ryggsäcken, den tunga, med mitt förflutna är urpackad, och dumpad någonstans.. Minnet av dess börda, tyngden av ångesten o hur ont det gjorde i själen när gråten inte kunde stoppas, den kommer föralltid finnas där i mig..
Kärleken, ömhet och trygghetens hand är njutbar att hålla i.. Lust och välmående väger inget, som att packa sin ryggsäck med bomull och vandra på moln..
Hur ska vi kunna fördela våra känslor.. hur kan vi värdera hur vi mår och hur vi agerar i våra liv..?

Läste någonstans, någongång.. tänk om lycka var pengar.. då skulle jag vara en rik man..

Vi var på födelsekalas idag. Marcus, min systers son fyllde 14 år:).. Jag låg i en solstol, i skuggan och kände välbehag i mitt inre.. av tankar, av känslor och kärlek.. Det var ett ögonblick av en helhetskänsla som jag inte fann ord på.. Tror det handlar om att min längtan har förpackats i själen.. Jag lever här och nu..

Min dotter är.. där, i hennes lilla späda kropp som är så otroligt full av nyfikenhet, av lust och skratt.. Hon bryr sig inte ett dugg att hon har ett cp-syndrom.. Om det fanns ett sätt, om vetenskapen skulle komma på hur man skulle kunna laga.. Skulle jag då ta den chansen?? Skulle Ni??

Min ask av sorg, där är locket stängt.. mitt universum av kärlek och lycka flödar, spritter, porlar som en vårbäck.. lockar sinnet till spratt.. munnen till skratt.. och mina armar vill omfamna.. ge världen av godhet och låta min kärleksglädje smitta..

Det är mina stigar, de jag gått på, som lett mig hit.. jag har kämpat.. men, just för NU.. är livet helt underbart..

Sovgott.. U:)..

5 kommentarer:

Monica R sa...

Du får då till orden, som jag hade velat skriva dom..

tusen tack Uffe <3

kram Monica R

Anonym sa...

Hej! Du skriver vackert och tänkvärt som vanligt. Om jag skulle ta chansen att laga...? Saker och ting hade kanske blivit lättare... men jag tror inte det.. Då hade det ju inte varit min trollunge längre!! =) Ha de bäst! Kram Tina

Anonym sa...

Oj... Djupt å klokt. Du är en stjärna som delar dina tankar med oss;-). Kram Majas mamma

Mia-Marie sa...

Nej...jag skulle aldrig ändra på min dotters funktionsnedsättning, för mig är det ju hon...och hon är den hon är - personligheten invävt med svårigheterna (aspergers syndrom) sen kan jag ej svara på om hon haft mera synliga svårigheter, rullstol eller likanden...att man kanske hade önskat ben att gå med osv. Men aldrig ändra hennes sätt att tänka och vara, fast hon är annorlunda och har det skit jobbigt ibland (jag också pga. det) så är hon bara sig själv och omvärlden behöver ändra på sig istället för att kunna se och förstå det!

Man måste kunna reflektera och tänka positivt och göra det bästa av olika situationer.

Hur svårt, tungt och ångestfyllt det ibland är så är kärleken så stark och villkorslöst - dom små stunderna, som man har av ögonblick så snabba, känslor, tankar och ett ögonkast ger så mycket! Ta vara på det...precis som du gör, njut av dagen, stunden och var den braiga pappa du är =)

Hoppas du finner en vuxen kärlek som du kan dela all denna lycka och sorg med i framtiden!!!

Ha en underbar dag...//Mia-Marie

Anna-Lena sa...

Underbart skrivet Uffe! Så tänkvärt......och så rätt....Har erfarenhet av vad du skriver om, både från mitt yrkesliv och från mitt privatliv och du träffar verkligen mitt i prick! Din blogg har blivit ett måste för mig...den är beroendeframkallande...precis som ens barn är ...och själva livet! <3

Varm kram/ Anna-Lena