.. Längtar..

Längtar ut till naturens vidunderlighet.. Trampa den långa stigen ner till Vätterns strand, känna ramslökens doft slå emot mig, se den omkullfallna eken, som legat där i många år..
Till ett av mina ställen, där själen får ro.. Där mina ögon får vila och blicka ut över Vätterns glittrande yta. Ha med mig en termos kaffe, flugspöt, och ritblock o penna..
Hit har jag tagit Alex när han var liten, då gick vi på den steniga stranden och letade vackra små stenar. Nuförtiden, följer han med på samma villkor, i samma syfte som jag, att få komma bort från stadens stress och finna harmoni i den storslagna naturen.. Han fotograferar, jag tecknar, och så fiskar vi..

Kommer speciellt ihåg en gång då vi var där, Alex o jag.
Vi satt där vid lägerelden och jag berättade om trollkarlen som bor i Ombergs djupa skogar. Det var han som kastade kristallen i Vätterns djupaste del, och det är just den kristallen som får Vätterna att glittra så vackert.
När vi sent på försommarkvällen åkte hem, genom lummig bokskog, så skrek Alex till..
-Pappa, pappa.. Jag såg honom, jag såg honom!!
-Vem, undrade jag?
-Trollkarlen, jag såg hans hand.. hur han stod i skogen..
Sen den dagen, kör jag försiktigt förbi just den platsen, och både Alex och jag kikar nyfikna upp i skogen, för, kanske kanske står han där igen.. Ombergs trollkarl..

Ett annat av mina smultronställen, är den magiska Humlehögsravinen.. Där bäcken porlar fram, och om man sitter där i skymningen är man nästan säker på att man hör hur näcken spelar på sin fiol..
Eller hur det tittar fram troll bakom mosstäckta stenar. Ravinen är en plats för själen att läka, en plats där man finner ro och kraft. Där har jag gått många gånger, med mitt flugspö för att fånga de skygga öringarna som lever i bäcken. Där har jag suttit på en sten och gråtit över det som gjort ont i mitt inre, där har en del av mina sår för tillfället läkt.. I trollens rike..

Jag har flera sådana ställen, som genom livet betytt och betyder mycket för att jag blivit den man jag är idag.. Tänk vad många gånger jag har "flytt" från stadens betong, om så bara för en kväll kommit ut till sjön, till fisket och till skogens djur, dofter och läten..

Min pärla, av alla ställen ligger i den småländska skärgården, en öde ö.. en fantasiskt plats..
Det var längtan dit till havets krafter som var en del i att jag kom ur mitt missbruk.. Jag kände en förtvivlad längtan efter det, jag behövde det..
Sen jag var en sisådär 16 år, har jag lånat en båt av en fiskare, som bor och har verkat där under alla sina år, Lasse, heter han..
Han blev som en pappa för mig. Han tog mig till sitt hjärta och lät mig bo där, då jag behövde komma ifrån drogerna, då jag var på gränsen till att gå under av det liv jag levde.
Han tog emot mig med öppna armar och ett kärleksfullt hem. Han satte mig i arbete, vi gick upp i arla morgontimme och drog nät. Han respekterade mig för den jag var, och han såg mitt verkliga jag..
Det är en fantastisk människa, Lasse..

Dit längtar jag nu, när vintern har tagit järngrepp runt naturen, då isen ligger tjock och inga dofter finns..
Till min ö.. Där jag kan sitta i timmar och vila. Meditera och finna lycka i mig själv..

Snart, go´vänner.. Är jag där igen.. Snart..

Nu, är jag däremot snart i min säng:).. Man känner att man lever, att umgås med barn hela dagarna.. Dagen börjar tidigt med Maya, o på natten vaknar vi fortfarande flera gånger, och hon kräver tid, min prinsessa.. tid o träning, tid och uppmärksamhet. Sen, då hon somnat, kommer den stora sonen och vill kasta pil eller bara snacka.. Det är då, det gäller att komma ihåg. Kärleken till dom, de små.. Det är då man vårdar ömhet och bygger grund för dom att stå på, att växa upp på..
Ett tryggt hem är den bästa skolan..

Godnatt.. Kramas.. o säg vackra ord till den du älskar.. Livet blir mysigare då.. U.