Sitter i min soffa och lyssnar på musik. Funderar över livets förgänglighet, känner sorg.. Har precis fått reda på att en vän tagit sitt liv. En maktlöshet infinner sig i mig, och just nu, blir ensamheten påtaglig.
Det liv jag kommer från, det som faktiskt fortfarande finns, men utan mig. Där är det en slags daglig verklighet att människor dör. Man förvånas inte. Under det senaste halvåret, har flera stycken jag känner och förr umgåtts med dött av sviterna från missbrukarlivet. Så är det, och så kommer det alltid förbli, alkohol och droger är ett fördärv.
Jag är glad att jag haft kraft att ta mig därifrån. Jag är glad att jag lever det liv jag idag lever. Jag ser framåt, jag ser med glädje in i framtiden. Det ljusnar i horisonten, solen och kärleken till livet värmer min själ..
Men för stunden låter jag min sorg komma ut i gråt. Samt den vanmakt jag känner. Lyckan kommer, lyckan går.. Mitt liv tickar på, tick..tack..tick tack..
Min prinsessa ger mig en sån magisk energi och hon är verkligen fylld med skratt och nyfikenhet till dagen.
När jag kommer och hämtar henne på dagis, strålar hon.. Den blicken hon då ger mig, är i ord obeskrivbar, den går som en kärleksfull projektil rakt in i min själ och fyller mitt hjärta med en ödmjukhet jag aldrig känt förut.
När jag håller henne mot mig, och hon vilar sitt lilla huvud mot mitt bröst då sprids en värme i kroppen. En kärlek, som ger mig oanade krafter, som gör att jag orkar vandra vidare på mina livsstigar.
Har skrivit om det förr, hur jag på endast några dagar förlorade allt jag kämpat för. Hur jag återigen har kämpat för att komma tillbaka. Med hennes oändliga livsglädje, med hennes kravlösa och innerliga kärlek har jag nu vunnit, dragit den allra bästa vinstlotten och min dag är gjord av lenaste guld, den är skimrande, och förtrollande..
För att känna lycka, måste man även då och då känna sorg.. de går liksom hand i hand.. såsom smärta och njutning..
I det stora hela mår vi bra, Maya o jag.. Ikväll fälls tårar, imorgon ler vi..
U.
4 kommentarer:
Tårar är en del av livet. En tår måste fällas då och då för att leendet ska kunna komma fram och nå ögonen!
Att få släppa ut sina tårar är också en säkerhetsventil. Försöker man kämpa emot de ibland så nödvändiga tårarna mår man bara sämre inombords!
För övrigt Uffe....vilka ord du beskriver ditt liv med! Jag blir mållös!
Kram från Vitamin
Jag kan känna igen din sorg i mitt egna liv just nu. Hade en vän som i sommaras valde att gå samma väg som din just gjort. För att han inte hittade någon väg ut ur sitt dtogberoende. Jag var i samma sits för tio års sedan, men hade liksom du turen att klara mig relativt helskinnad ur det. Jag begravde en kvinna för några veckor sedan som har stått mig väldigt nära hela mitt liv. Min "andra mamma" kvinnan som jag växte upp hos
när min mamma inte kunde ta hand om mig. Inte kunde ge mig den tid som det tar att ta hand om ett funktionshindrat barn. Utan den kvinnan hade jag inte suttit här idag. Och det är nog lite eller snarare väldigt mycket. Som jsg har börjat följa eran blogg din och Mayas. Det är för att hedra hennes minne. Och föra hennes kärlek vidare, för det är det vi måste göra. Föra våra nära och käras kärlek vidare.
Så jag säger det igen, behöver du hjälp, råd och stöd. hör av dig
Jag har trots allt 38 års erfarenhet att leva med en cp skada.
dessutom jobbar jag med personlig assistans, Där jag möter människor i samma situation som din varje dag. Där ibland varke andetag är en kamp för överlevnad. jag kan kanske ge en vuxen röst till vad de här barnen tänker och känner. Dörför att jag har varit där själv en gång i tiden. Det är i allafall min tanke och förhoppning med det här. Att även andra föräldrar till funktionshindrade barn och ungdomar kanske läser det här.
Då kanske inte ensamheten behöver bli så ensam när det känns som mörkast och jävligast, om vi hjälps åt.
Men ha det så bra du kan nu så hörs vi.
Tänker på dig Grabben
Kram
Kim
Klokt igen.... Ååååååå vad man önskar många ggr att barnens kärlek kunde va t hjälp mot missbruket. Kärleken å lyckan m barnen finns det ju inget som slår tycker ju iaf vi "vanliga" utan missbruk.
Tänker oxå att det är så synd att missbrukarhelvetet ska ta fina människor ifrån oss.
Å nu när våren kommer å det finns hopp om livet då ser missbrukaren bara ännu en chans å få fira ;(
Hoppas ankorna blev glada igår å Maya oxå förstås.
/ Majas mamma
Skicka en kommentar