En hektisk dag.

Imorse fick jag gå in o väcka Maya. Det gjorde jag så gärna, för hon väckte mig ett flertal gånger under natten, den lilla busan..

Jag har verkligen haft mycket att göra idag. Besök på habiliteringen och en första träff med vår nya logoped. (Undrar om även hon läser mig blogg..hmm..). Det var ett väldigt bra möte, och dom högprioriterar Maya, så nu händer det saker, vi är snart igång med bliss!

Som sagt, det var mitt första möte med denna logoped. Självklart blev jag utfrågad om Mayas mamma, och Mayas och hennes förhållande till varandra.
Jag ställer mig frågan, varför?? För hela Mayas habteam vet om vår situation, så då borde även logopeden fått den informationen. Det är känslosamt jobbigt att berätta om det, och jag tappar focus på det som är viktigt i nuet.. Att ta in och lära mig allt som kan underlätta Mayas kommunikation!
Det är likadant på BVC.. Varje gång ställs frågor om Mayas mamma träffar Maya, hur hon mår, o vad som görs för att dom ska ha kontakt. Förra gången sa jag till. Jag sa;
-Du, jag har ensamvårdnad för Maya. Om det blir någon förändring med Mayas mamma och deras ungänge kommer jag säga till.. jag är här för att väga och mäta Maya, inte prata om hennes mammas mående eller beteende..

Jag hade ett eget läkarbesök idag oxå.. För att samtala om mig och mitt mående.
Jag mår bra, men jag vet att för att fortsätta må bra och orka med livets vardag måste jag förebygga och se till att vara steget före.
Därför tog jag kontakt med min läkare och hade ett långt samtal med henne om det som sker i mitt liv. Om den oro jag kan känna för framtiden, om den press jag kan känna över alla belut som ska tas och om den ånger jag kan få i  min själ över det liv jag levt..

Medans jag var ute på mina bestyr, följde Maya med Safie hem direkt efter dagis.. så jag snodde åt mig en extra timmes barnledigt efter mitt läkarbesök:).. Jag visste ju att Maya hade det bra, och jag behövde en stund för mig själv..
För idag grep mitt förflutna tag i mig och det kändes som livet flög förbi, passerade revy och minnen av det förflutna skuggade min ljusa framtid.
Jag tog bilen och körde ut på landet, gick en promenad på en liten grusväg och lät mina tårar komma, Satt på en sten vid skogskanten och grät floder.. Men, det är så, det måste ut ibland. Det som gör ont, annars ligger det och gror och får ens tankar negativa.
Man faller utan att alls veta hur man ska landa..
Det är ändock skönt att veta att jag lär mig av det som sker och skett. Jag har lärt mig kroppens signaler och kan hantera mina tårar och min sorg..
För idag går jag med glädjen och kärleken.. hand i hand in i framtiden..

Lika glad som alltid var prinsessan när jag kom o hämtade henne:).. vi fick en sån där underbar eftermiddag och kväll ihop. Med kel och skratt lagade vi mat. Med lek och tålamod tränade vi lite kommunikation.
Alex kom hem, och en nöjd pappa hade sina båda barn hos sig ett tag. Båda strålade och mitt hjärta brann av kärlek och mina krafter, min ork fanns där igen.. Livet är förunderligt underbart.. oförutsägbart..

Med kärlek och en jäkla massor anamma kommer man långt.. Sovgott, o håll om varandra.. kramas och var nära.. det blir lite lättare att leva då:).. U.