Maya.. Barnets ärlighet, liksom lyser i hennes

ögon, så oförstörd av lögner och svek, min, uppgift

Att lära henne, att hon är bra, att hon duger, lära

henne älska livet precis som det är..

Ibland, mina vänner, känns det som en övermäktig

uppgift, hur ska jag orka? Hur? Visst har vi, Maya

och jag, släkt, väldigt fina, snälla vänner.. Vi kommer

få avlastning, kortidshem, kanske en stödfamilj..

Men i längden är det ändock, jag, som beslutar

vad som är bäst för Maya och mig..

Se på henne, se det leendet, de nyfikna ögonen

som ser på något.. Ställer mig, då och då, frågan;

-Varför?? Varför just jag??

Små händer, vilar mot bröstet, de händerna som blir så glada när de känner på något, pappas skägg, är jättekul, kittlar skönt mot den lena handflatan.. Så, varför blev det just jag, som fick den här uppgiften i livet??