Maya är på kortis ikväll. Det är en underlig känsla att vara ensam och bara ha sig själv att bry sig. Kunna vara ute hur länge jag vill, eller bara softa i soffan utan att ha nattningen att ta hand om.

Jag älskar min dotter mer än livet självt och lovat henne att alltid finnas. Men måste ta hand om mig själv för att orka.
Så är det en del i Mayas frigörelse från mig. Den måste komma. Den är naturlig men samtidigt inte när Mayas funktionsnedsättning är så pass stor som den är.

Imorgon kommer hon hem igen. Då är allt som vanligt igen.

Men ändå är inte livet någonsin som förut igen. Igår hände något.

Igår försvann en del och något annat föddes.

Mår bra som f-n. Känner mig mer och mer i form och sakta formas en framtid inom mig.

Besluten är tagna.

Kedjorna sprängda.

/Uffe