Fröken Luna och jag

Sitter på balkongen i den sista timmen innan mörkret faller. Fåglar kvittrar, månen lyser vit på blå himmel. Det är verkligen en magisk tid. Försommarens alla behag. Då livet spirar och värmen sprider sig. Ljuset om kvällarna.

På en klippa vid havet.

Smack.. så kommer verkligheten. Mailkorgen fylls. Utprovning av ny rullstol, ny arbetsstol, justering av elrullen..
Senaste läkarbesöket hade Maya gått ner i vikt, och då slår man på stora trumman. Maya ska vägas en gång/vecka.. utan att jag fått nys om någonting.
Det gör mig lite bestämd, och kommer ifrågasätta deras beslut som tagits helt utan min vetskap.
Man liksom orkar inte med så mycket mer än att ta hand om sitt barn på bästa sätt, och självklart kommer jag se över Mayas kost och både förändra och förbättra den.

Jag vet bara inte riktigt hur än. För Maya kan inte få mycket mer varken i mun eller knapp utan att risken att hon kräks blir stor.
Troligen behöver man ändra på själva måltiderna, de måste bli längre så hennes mage pallar mer mat.

Hon är underbar min fröken filur. Igår stod hon, jag och Johanna (assistent) i hissen upp till oss. Johanna hade precis kommit och klockan var fyra.

- Jag kommer hem lite senare än jag brukar, sa jag.

Oftast kommer jag hem vid sjutiden, för att hinna laga och äta mat innan assistenten går hem.

Ni skulle sett Mayas min när jag sa att jag kom hem senare. Hon log stort, och himlade med ögonen mot Johanna, precis som hon sa att nu har vi all tid i världen..

Underbart ögonblick..

.. som minnen man har.

Det kommer bli kallare inatt. Något är sakta på gång känns det som. Ikväll är det inte riktigt den där ljumma försommarkvällen.

Ikväll är det en sittapåenklippamedulltröjanpåsigkväll.

Sådana kvällar är vackra minnen.

I midvinterns sotsvarta mörker.

Verkligheten är nästan inte hanterbar ibland. Så är det. Jag blir tokig av alla krav. Alla tider att passa. Arbete. Skola. Hab. Sjukhus. Hjälpmedel. Assistenter. Arbetsschema. Disk. Tvätt. Träning. Schemaläggning (igen), Städa. Fiska. Alex. Kim. Vi.

Inte vet jag hur jag gör, eller hur jag fixar det. Men någonstans mitt i virrvarret känner jag mig otroligt stark i det jag gör, det är lite som att vara ostoppbar.

"Jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det"

Fundera en stund på den meningen.

/Uffe