Storm

Vissa dagar är det svårt att leva efter den filosofi som jag grundar hela mitt liv på. Vissa dagar är man både i det förflutna och i framtiden. Det är ett virrvarr av minnen och en teater av det som kanske kan hända.

Jag glömmer alla principer. Alla deviser. För när jag lever efter dessa kan jag hantera demonerna från förr och alla tankar och oro för för det som kanske kan ske..

Vet så väl att det är jag själv som bestämmer hur min framtid ska se ut. Jag kan forma den som tiden vore lera. Skulptera vackra ting av mitt liv. Fläta minnen. Trä dom på strå.

Mitt i all gråt så måste jag natta Maya. Ibland gråter jag inför henne, jag tror på att det är bra för barn att man visar sina känslor.
Visa att det faktiskt inte är farligt att vara ledsen, att gråta, när det gör ont i själen. Men oftast håller jag inne tårarna och försöker vara "good enough, för barns enda krav är egentligen att du bara är hos dom. Ger en kram. Bygga trygghet. Odla kärlek och skörda lycka.

Men det är ju inte bara så enkelt.

Hon har ont och svårt med sitt ben. Jag har lagt upp ett träningsschema för henne, med styrka, stretch och massage, för något fel är det med benet och hennes förmåga att röra det. Hon förlorar muskler i benet och då blir det givetvis ännu svårare att ha kontroll.

"Blicken" är vårt nya kommunikationsmedel här hemma. Hon ger mig blicken när jag inte förstår henne och det är bra för då måste jag stanna upp i mina frågor. Det blir lätt  att man ställer tusen olika frågor när man inte förstår henne.
Idag gav hon mig blicken några gånger och både jag och hon tycker det är ett bra sätt att förstå varandra.

(Blicken kom till när vi var i fjällen. Då hängde Maya mycket med sin assistent Erik och brorsan Alex och när dom två snackade om sina saker, spel och andra ting som Maya tyckte var skittråkigt så gav hon dom blicken. Så tack Erik och Alex för att ni gav mig och Maya ett nytt sätt att förstå varandra)

Hände en rolig grej vid nattningen, och ett bevis att det inte alltid är lätt att vara både allvarlig och nära till skratt.
Som vanligt la jag henne, rätta till benen och kuddarna. Fläktar med täcket några gånger och sen faller det lätt som snö över henne.
Drar ner persiennen och gardiner, pussar godnatt och lägger täcket över hennes huvud. Yes, hon vill ha det så när hon ska somna. Hon är lite underlig. Hon passar in i vår familj.
Pussar godnatt och går ut. Precis som varje kväll.

Bara jag kommit ut i köket ropade hon mig tillbaka. Då! Fick jag blicken men med ett finurligt leende.
- Vad är det nu då? frågade jag
Hon tittar uppåt, så jag tror självklart att hon vill bli ombäddad igen och att täcket glidit ner. Fixar och går sen ut igen.
Kommer bara över tröskeln så hojtar hon arg att jag ska komma tillbaka.
- Hallå, tänker jag, vad vill hon?

Hon ger mig blicken, men nu med ett underbart skratt. Sen tittar hon uppåt igen och mot taklampan.

- Pappa, pappa.. du har ju glömt att släcka..

Och när hon äntligen ser att jag förstår vad hon menat, och släcker lampan så suckar hon lättad.. och jag kan känna att hon tänker att hon har en väldigt tankspridd far..

Ikväll ska jag meditera. Se naturfilm.

Sen ska jag sova.

Imorgon är en annan dag och jag ska påminna mig själv om att leva efter det jag tror på.

/Uffe