Dom kan aldrig ta ifrån oss vår kärlek

Maya

Ikväll har vi en mysig fredag, Maya och jag, båda mår bra och är på strålande humör. Hon lyser av glädje. Av bus. Av en innerlig lycka.

En styck farsa mår även han ganska bra. Igår var en hemsk dag, då alla känslorna kom över mig och fick mig på fall några timmar. Ni vet en käftsmäll från ingenstans. Det räcker med ett enda telefonsamtal och hela ens vardag raseras som Jerikos murar. 

Samhället gör det inte enkelt för en människa med funktionsnedsättning. Ringde Mayas handläggare igår och idag blev jag uppringd av en kollega till henne. 

- Hej, jag heter Amanda, och ringer istället för Emma som blev tvungen att gå hem för hon hade migrän. (Tack för info tänkte jag, och bryr mig föga om vad hon är hemma för). Sen fortsatte Amanda:

- Du vill ansöka om fler dygn på kortis, som vi förstår?

- Ja. 

- Vi tycker att du istället ska ta mindre timmar själv som Mayas assistent.

Det första jag tänkte svara henne var, att det inte inte mindre timmar, utan man säger färre timmar. En timme kan aldrig bli mindre än just en timme.

Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, när jag hörde deras förslag. Hur tänker dom?

- Ja, då får du mer fritid och tid att hämta energi.

Jag fick nästan inte fram ett ord. (men det var tur att jag inte sa det jag tänkte)

Fortfarande känner jag samma känsla, av hur otrevlig denna Amanda var. Hur oförstående hon lät. Hur kall hon var. Det kommer kosta pengar. Direktiv från högre makt. Staten och kapitalet sitter i samma båt. 

Men men.. dom kommer aldrig kunna ta ifrån oss vår kärlek. Vad som än händer kommer alltid kärleken finnas kvar. 

Skrattet och minnena av allt underbart som varit och är. 

Dock går jag lite på knäna, och den där högern från ingenstans hägrar runt varje hörn.

Jag har rest mig förr. Jag reser mig igen. Snart, för jag mår ändå förbannat bra och är en lycklig man. En vacker kvinna. Två underbara barn. Några få vänner. Många polare och så har livet gjort mig den tjänsten att jag fått äran att möta väldigt många människor. 

Så en käftsmäll kan vara en bra väckarklocka att det är dags att förändra livet.. 

Man kommer långt med att fråga sig "Vad (fan) är bra med det här då??"

Alltid brukar man hitta något positivt, i vissa fall tar det lite längre tid, ibland kan det ta flera år..

Så, summa summarum, vi mår till 90 % mycket bra, 5 % mindre bra, 3 % bedrövligt, 2 % för jävligt.

Lev väl och ha en underbar helg..

/Uffe