Maya mår inte bra. Det här är en bild från i måndags, och sedan dess har hon knappt skrattat eller lett.
Det är en krigare, som nästan är slagen.. Imorgon måste jag ringa sjukhuset för så här kan hon inte ha det..

Har tänkt idag. Om att jag är en vemodig man och ganska sorgsen ibland.. och det är ju så, att vi alla lever olika liv.
Vi möts. Vi säger hej. Vi kanske kramas. Vi snackar en stund. Säger hej och sedan går vi vidare i vårat liv.. Det jag nyss berättade för dig har du oftast glömt efter en kort stund.. precis som jag.. vi lever sida vid sida i vår egna livsbubbla.

Vem hade jag varit idag, om inte Maya hade kommit till världen? Som en stormvind och förändrade allt.

Mitt liv. Hon kedjade fast mig vid henne, vi blev och är oskiljaktiga.

Såklart jag älskar henne. Mer än någon kan ana. Visst kan mitt tålamod ta slut, när hon vaknar för tjugonde gången, visst kan jag bli irriterad och vi har våra duster.. men det tillhör livet.. vardagens pussel. Balans.
För varje kväll pratar vi om dagen, om varför jag tappade humöret.. eller varför hon blev arg på mig.. Vi pratar alltid om vad som ska hända imorgon

Tyckte jag hörde skumma ljud från kylskåpet. När jag öppnade dörren satt Trassel därinne och tittade på mig med stora förvånade ögon..

- Öhh.. varför har du stängt in mig här, husse??

Idag ska sjukvården ringa, Maya har det lika jobbigt idag som igår och natten har varit vaken och ledsam..

Studiedag från skola och fritis och Maya tycker det är skittråkigt att vara hemma med farsan..

Thats life..

En dag ska jag begrava det där vemodet bakom ett uthus.. Vila i frid..

/Uffe