Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

tisdag 14 mars 2017

En titt bakåt..

När jag började skriva på den här bloggen var Maya drygt ett år.
Jag hade all tid i världen om kvällarna, och det var väldigt lugna och kravlösa kvällar. Maya somnade antingen på mitt bröst, och sen bäddade jag ner henne i soffan, eller så ville hon somna i soffan. Helt nedsläckt i vardagsrummet, så mörkt som möjligt, då trivs min lilla donna. Hon är likadan än idag, kolsvart i sovrummet och så ska hon ha täcket över huvudet.

Då, för åtta år sen, var det hennes trygghet att jag satt vid hennes fötter, klappade henne då och då, smekte hennes rygg och kind, jag fanns där.
Hon hörde mig, mina andetag, min närvaro var hennes trygghet.

Precis som nu.

Även jag var annorlunda, mitt liv var annorlunda. Maya var liten och lätt som en fjäder. Hennes CP-skada märktes, men den var inte lika påtaglig som nu.

Då var jag pappaledig, nu har jag en 75 % tjänst som kräver en hel del av mig.. Maya gick då på dagis, idag är hon en förstaklassare, med allt vad det innebär för både henne och mig..

Jag har helt enkelt lika mycket tid som då. Att skriva. Att teckna.

När hon väl sover är klockan sisådär runt 20.30-21.30 och då, kära läsare, är jag trött. I själ och kropp.

Har skrivit det förr. Det är enkelt att bara vara pappa, det svåra är att ha en balans på att vara pappa, man, människa, och samtidigt ta hand om allt som ett liv innebär. Tvätt. Disk. Dammsugning. Damma. Alla möten på hab och sjukhus. Arbete. Fritid. Kärleken. Intressen. Träning..

Balans.

Allt förändras och det är en förutsättning för utveckling.

Efter att ha skrivit på bloggen nåt halvår, så hade bloggen som mest ca 800 läsare.. Nu har jag ingen aning..

Men det får vara så här.. Jag skriver då och då.. och om jag märker någonslags trend, i att bloggen får fler läsare, så kanske.. cirkeln sluts och jag skriver varje dag igen..

Livet är bra. Livet är helt fantastiskt.. trots att vardagens gråa bistra verklighet är tuff ibland, så är livet underbart.
Jag är lycklig.

/Uffe

1 kommentar:

Helena sa...

Huvudsaken är ATT du skriver, inte när eller hur mycket!! Eftersom vi ses så sällan är det bara så roligt att få läsa några rader om dig o Maya ibland. Skönt att läsa att ni har det bra! Kram från kusin Vitamin