Vi var på manifestation i lördags. Vi och några få till. Alldeles för få kom. Alldeles för få visste överhuvudtaget inte om att den var.
Hur kan det vara möjligt, att vi ska behöva stå på ett torg och visa vårt missnöje, vår rädsla, vår oro. Hur är det möjligt att vi ska behöva ta med våra barn och plakat.. "Tack vare assistansen kan jag vara här"..
Hur fan är det möjligt?
Värdet av alla dessa barn och vuxna, av all den otroliga värmande kärlek de ger, av deras kämpaglöd, hur de möter svårigheterna, med mod och ångest, hur innerligt vi lär oss tacksamhet av dom.
Återigen, vad är de värda?
På marknaden?
Varför ska jag behöva bevisa att mitt barn behöver hjälp dygnet runt? Gång på gång?
Varför ska ni spä på min sorg och lasta mig med oro?
Vissa stunder har jag lust att ge upp. Bara sätta mig ner och kapitulera för det som sker. Drunka i ett hav av tårar.
Åsa Regnér!!
Hur många människoliv orkar ditt samvete bära på??
Det skrivs barnkonventioner. På utbildningar lär man sig om lagar, om vikten av integration, tillgänglighet, På lika villkor. Självbestämmande.
Respekt för människans värde och för den enskildas värdighet.
Vem ska ges företräde till en god hälso- och sjukvård? I lagen står det att den som har det högsta behovet ska ges företräde.
Omsorg. Om sorg.
Varför ska jag behöva stå på ett torg och gråta? När jag bara vill ge mitt barn alla möjligheter till ett lyckligt och underbart liv..
.. och så vill ni göra precis tvärtom..
Låsa in. Kasta bort. Glömma. Dra in möjligheten att leva.
Men smärtan, sorgen, och ilskan får mig att vakna till. Att vägra sitta overksam och se på när orättvisan slår människor på käften.
Skriv till Åsa! Skriv en rad, eller flera, ge erat stöd och visa att ni tror på medmänsklighet. På rättvisa. Respekt. Kärlek. Liv.
På sant.
Här är hennes mailadress:
joanna.abrahamsson@regeringskansliet.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar