En magisk kväll..

Allt har gått bra. Botoxen har så sakteligen börjat verka, det tar ca en vecka innan full effekt kommer men redan nu börjar man hur mjuk Maya är i sina armar och händer.

Hon trivs. Hon är så glad att kunna göra mer. Att slippa vara så spänd och så innerligt svårt hon kan ha att leka på sitt vis.

Det gör mig tårögd och locket på asken av sorg slås upp och knivar skär i själen. Mina tårar kommer aldrig ta slut..

Men hennes glädje. Hennes otroliga livsgnista och alltid glada humör. Alla skratt och kärlek. Den auran som skiner runt henne. Hon charmar alla.

Hon är envis, yes, som synden och möjligen är hon på något vis bortskämd, men bara av kärlek.. och trötthet..

Det är inte alltid lätt att vara pappa. Att vara ensam med allt som vardagen med CP för med sig. Det är inte enkelt att vara ensam förälder.

Jag har totalt tröttnat på att jag så ofta får höra att jag är sån duktig pappa, som sköter allt själv och tar hand om min dotter..

Det finns så många mammor därute i världen, som gör precis det jag gör, men det är så accepterat i vårat samhälle, att pappan inte är närvarande.. inte tar ansvaret..

Just nu ska jag inte gå in mer på det ämnet..

Det är skitjobbigt, att vara ensamstående förälder. Thats it..

För alla..

Jag har tur, som har en så unik liten tjej till dotter. Hon är magisk.

Jag har tur som mött en så underbar kvinna, som jag kan prata med, få råd i mina beslut, och någon gång, då och då, sover hon här.
Mayas ögon gnistrar av lycka de gångerna.. Att få känna att man är en familj, precis så som det egentligen ska vara..
Kim har en son som är precis lika gammal som Maya, även han har en CP skada och redan när vi träffades första gången insåg nog både hon och jag att vi inte kommer kunna vara så mycket hjälp i varandras liv..

Vi har det underbart bra, Kim&jag.. De band som knyter oss samman är starkare än något annat..

.. jag ska alltid försöka visa min kärlek till dig..

.. och jag ska bli en lite bättre pappa. Jag ska släppa taget litegrann, jag ska börja låta henne pröva sina vingar..

.. och sakta börja leva mitt liv igen.

/Uffe