Tiden rusar fram. Plötsligt har mörkret slutit sig om oss och naturen faller liksom in i en dimmig gråhet. Som gråa svep sköljer de fram och drar med sig fladdrande löv, klär av träden i dess nakna karghet.
Jag hämtade Maya ungefär lika tidigt som jag brukar göra en måndagsmorgon efter en kortishelg, imorse var det mörkt och regnet glittrade i gatlyktornas sken. Det är något väldigt vackert i det. Maya tyckte det var underligt att åka till fritis när det var mörkt..
.. hon får vänja sig.. Tiden vi har framför oss är kanske den tråkigaste av alla.
November, den lovar oss aldrig något..
Jag är en stolt far. Min son har ett arbete som han sköter exemplariskt, och med framgång. Han är en väldigt fin människa.
Imorgon ska jag på min dotters första utvecklingssamtal. Det gör mig så stolt. Så glad. Det fyller mig med enorm kärlek..
Tiden rusar fram..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar