Vissa dagar, och perioder på året kommer sorgen och knackar på. Den förbjudna sorgen. Uppfyller varje del av min kropp med nedstämdhet, otillräcklig, och ledsen.
Jag åker mycket bil i mitt arbete. Där i min ensamhet kommer tankarna, känslorna, och de svämmar över inom mig, de gör så ont, och tårarna rinner.
Då brukar jag parkera på någon lugn plats, och bara låta gråten få komma ut..
.. Det är vemod inom mig..
.. men mitt i allt, tänker jag på hennes skratt.. hennes glittrande blick.. livsglädje..
och våra stunder, när vi ligger och pratar om kvällen.. De är magiska och fulla av kärleksro. Jag pratar och hon svarar med sina ögon.. ja och nej..
Bara ställa frågor som hon kan svara på. Vi har våra samtal.. Om döden. Gud. Hur skuggfigurer kommer till.
Om skolan.
Ikväll pratade vi om varför Maya ska sövas igen.
Så busar vi, kelar och säger godnatt.. en puss på kinden, och så Lisa tättintill, täcket uppdraget lite över kinden. Precis så vill hon ha det när hon ska somna.
Igår somnade hon på studs. Idag är det lite värre, då ropar hon på mig, Papa.. det enda hon kan säga..
Jag kan få gå in några gånger och vända henne om. Hon är inte en liten tjej längre. Min lilla snorpa.
Hon ropar nu, jag har svarat att jag kommer snart, ska bara skriva färdigt på bloggen..
Så nu säger jag godnatt..
U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar