Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

söndag 26 april 2015

Söndag..

Söndag.

Vi har sovit länge, länge och vi har återigen fått känna den ljuvliga smaken av sömn. Igår gjorde vi min hemstad, tog en promenad i Gamla Linköping och åt på vårt favorithak. Långa samtal och en stilla närhet till varandra.. Livet är förunderligt underbart..
Spelade biljard, och sedan såg vi Jack Vreeswijk tolka sin far..

I sena natten kom vi hem och satt sedan i soffan, med en kopp thé och ett stilla samtal.. ett trött sådant..

Det är en ovan känsla att vara barnledig, en ovan känsla att kravlöst kunna tänka bara på sig själv. En ovan känsla att vakna på morgonen och inse att man inte alls behöver gå upp och ta hand om en busig unge. Byta. Klä på. Mata. Bära. Sätta i rullstolen. Vara pappa. Förälder.

För vad är skillnaden egentligen. På mor och far?

Jodå, tankarna går till Maya titt som tätt. Hur har du det, min lilla prinsessa? Är du lika glad som alltid? Sover du gott? Sitter du bra i din stol? Äter du?
Ringer varje kväll och säger godnatt, och varje morgon ringer jag och säger godmorgon.. Idag, när jag ringde var det långt in på förmiddagen och Maya hade undrat om jag glömt bort att ringa. Personalen hade sagt att pappa nog sover länge, men det hade hon inte trott på, för pappa brukar ju alltid gå upp när jag vaknar..

Livet förändras. Stigen jag går på är inte lika ensam längre. Det finns en trygg hand att hålla i och det finns en människa som jag kan samtala med, bolla tankar och få råd i alla de beslut som vi som CP-föräldrar hela tiden ställs inför.

Våra liv. Det som varit och det som är.. och framförallt det som kommer. En framtid. De mörka moln som tornade upp sig, då och då,visar sig allt mer sällan. 

Jag är en lycklig man.

Idag ska vi fara till Peking och gå på tatueringsmässa. Min son arbetar där, och jag ser fram emot att träffa honom.

Det är ett pusslande med tider, att få den att räcka till för de jag älskar. Mina barn. Du. Vänner. Jag har lovat mig själv att bli bättre på det, och har bett om hjälp om det.. hjälp från änglarna..

De som vakar över mina steg..

Viktigast är ändock att försöka, i varje ögonblick vara här och nu. Jag är den viktigaste människan i mitt liv, om jag ska orka ge all kärlek som jag vill sprida till mina kära..

Ni är otroligt viktiga. Du är viktig och en del av mig. Min pusselbit. Min tvillingsjäl..

Önskar alla mina bloggläsare en god och fin söndag..

U.


5 kommentarer:

Eva sa...

Så fint att du har en vuxen trygghet nära dig.

Eva sa...

Så fint att du har en vuxen trygghet nära dig.

Anonym sa...

Så vackert skrivet. Ta väl hand om er lycka och kärlek. Nina

Anonym sa...

Härligt att läsa att du funnit kärleken och att du verkar må så bra.
Solveig

Helena sa...

Så glad för din skull Uffe!
Kram från kusin ;-)