Ostämt piano, en själ bland vintergatan, din hand i min..

Tomheten ekar bland väggarna. Ingen liten snörvlig filur som ligger och sover vid min sida. Ingen len kind att pussa. Ingen fot att hålla i.
Det är bara så tomt. Ändå kan jag höra ekot av hennes skratt. Känna din närvaro. Den där stunden i soffan.

Otis Reeding i lurarna. Stearinljusen brinner. De flämtar, precis som det vore syrebrist, precis som även de känner att ikväll är avstånden alldeles för långa. Min hand vill sträcka ut och känna din hud, det är som du vore här, fast ändå är du en miljon ljusår från mig.

Det började med en fiskeblogg. http://uffesfiske.blogspot.se/.
Men så sa en vän att jag borde börja skriva om mitt liv. Om vardagen. Om hur det är att ha ett barn med lite särskilda behov, på den vägen är det.
Meningen var att bloggen skulle bli en slags dagbok och min tanke och önskan var att förmedla glädje och kärlek. Hopp och tillit.

Skriva om alla känslor. Även de dagar som är mörka. Då locket på asken av sorg är vidöppet.

Men mest glädjen. Som att campa på golvet en alldeles vanlig dag i januari. Ge barnen minnen för livet.

Jag har mött så många fördomar om att vara ensam pappa. Så många som inte trott på mig när jag berättat om att jag tagit hand om min lilla dotter sen hon föddes. Från allra första natten.

Berättade idag för en vän att jag brukar tänka att jag spelar piano när jag skriver. Att orden blir som toner. Ikväll känns det där pianot förbaskat ostämt..

..så jag testar om det funkar bättre en stund vid ritblocket..

Tillsist.. Det finns inga hinder för att ge barn kärlek.

Sovgott.