Lev, för fan!!

Ja, jag funderar på att lägga ner bloggen. Känner att jag varken har lust eller ord kvar. Att jag vill krypa in i vårat skal, Maya och jag, och inte lämna ut oss längre. Inte berätta om dagar som idag. Då tröttheten gör att tårarna hela tiden bränner bakom ögonlocken. Då tankarna vandrar omkring om hur fan jag ska orka med en eftermiddag och kväll med Maya, fast hon varit på kortis en hel helg.

Hur det finns en sådan enorm oförståelse om hur det egentligen är att leva med ett barn som har en svår CP-skada. Jag inser självfallet att det aldrig kommer kunna förstås oss de som inte har upplevt det.
Alla tankar runt det praktiska. Påklädningar. Avklädningar. Vändningar på natten. Matning. Blöjbyten. Möten på habilitering. Möten på förskolan. Handla och agera, ta beslut som ska gynna till det bästa nu och sen. Träning. Massage. Varje gång med en svag men påtaglig klump i magen, en förvåning och maktlöshet när man inser att det aldrig kommer gå att laga. Finns ingen bot.

Jag vill skriva ärligt. Rakt. Rått. Kärleksfullt. Ömt. Vill berätta om taggtrådstårar, om lyckliga skratt och keliga stunder. Om mina känslor. Som man. Människa och pappa. Om dessa tider, då sömnbrist och krav kommer som en rytande vinterstorm och nästan fäller mig. Nästan.

För, hur länge jag än kommer skriva, kommer jag nog aldrig ändå  kunna förklara den obändiga kraft som finns inom mig.
Att jag inte är ett dugg rädd för att inte orka, hur mycket än mina tankar och demoner försöker sätta krokben för mig.

Jag har inte valt det här livet, min vardag, mina helger, min tid. Den kom till mig en dag i februari. Jag väljer inte heller min sorg och smärta.
Däremot väljer jag hur jag ska handskas med den. Om hur jag har en enorm tillgång till mitt sätt att älska livet. Älska stunden. Förmågan att ge trygghet. Att vara i den genom att bara vara jag.

SOJA – True Love

Jag tar den hjälp jag vill ha. Den jag känner är bäst för både mig och Maya. Just nu letar jag nya avlösare. Det är inte enkelt, men nu tror jag att jag funnit några "pärlor" som förhoppningsvis kan arbeta och bidra till att mitt och Mayas liv kan fortsätta på den stig vi vandrar. Så vardagen tickar på. Rutinerna är grunden till energi och framtid.

Hämtade min fröken, lite sent, hon var inte alls på sitt bästa humör. Började gråta när vi kom till bilen. Kommunikationen klickade inte. Hon ville något och jag förstod inte alls vad!!
Vi bestämde att åka till gymet för att äta glass och sedan hälsa på underbara Safie..

På gymet kom skrattet tillbaka. Leendet. Jag fick mat och kaffe. Samtal. Marcus (träningskompis) gav Maya glass så jag fick äta ifred. Tror nog allt att Maya är bra förtjust i den där Marcus.

Så, nu pockar verkligheten. Tvättmaskinen piper.. klar..klar..klar.. Magen kurrar, mat..mat..mat..

Ingen annan gör det, bara att ta tag, ta ett djupt andetag och göra det så enkelt som möjligt.

Trots tröttheten, lägger jag mig med ett leende. Det där lilla sneda och jag lever i min dröm..den är verklighet..

En kommentar på mitt förra inlägg får mig ändå att inse att min blogg faktiskt har ett syfte. Att den hjälper en del människor och det får mig svag.

Ska överväga. Fundera. Kanske ändra en del.

"Jag kan bara behålla det jag har, genom att ge bort det"

Sovgott.