Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

söndag 31 augusti 2014

Från det ena till det andra.

En helg går fort. Den rusar fram. Tycker att jag nyss lämnade henne. Nu ligger hon här igen, i soffan, nedbäddad under dun, kramandes sin lilla docka.

Tiden Maya är på kortis är som en viskning av frihet. Jag älskar min dotter, mer än ord kan beskriva, hon är mitt allt.
Jag har njutit av varenda sekund den här helgen. Med vetskapen att Maya verkligen älskar att vara på kortis. Hon busar och skrattar och charmar personalen. Hon trivs och är ett tryggt barn.

Det går bara för fort och jag har alltför mycket jag vill göra och uppleva dessa dagar av ensamhet. Umgås med de få vänner jag har. Fiska. Resa. Ge tid till min son. Teckna och skriva.

Längtan är i bojor. Mitt sinne blir realistiskt och hjärtat inser att det är som det är. Jag får helt enkelt göra det bästa av det, och lämna en del åt ödet.

En del strul och förändringar i både avlösning och kortis.
Jag har alltid kunnat lämna Maya redan på fredagmorgonen, nu kommer jag inte få göra det längre, eftersom en LSS insats inte är barnomsorg. För mig har det varit otroligt skönt att två dagar i månaden slippa åka och hämta henne på dagis.
Även för Maya har det varit tryggt, att slippa bli hämtad på dagis för att direkt bli lämnad på kortis. September ut kommer det vara som vanligt, då kan jag lämna på fredagmorgon, från och med oktober blir förändringen.
Jag har mina tankar om hur jag ska göra. Hur jag ska göra det bästa av det.
Har ju en del föräldradagar att ta ut, så mina tankar är att vara ledig varannan fredag. Vi har en tid på "händelseriket" två gånger i veckan, och jag hoppas vi kan förlägga den tiden dessa fredagar.
Det blir bra. Allt blir bra bara man gör det enkelt och låter förändringen bli något positivt.

Känns som det är värre med avlösningen. Den allra bästa, den Maya älskar, och är som en mamma för henne kommer sluta. Anja. Hon kommer ändå fortsätta träffa Maya, men försvinner från personalstyrkan vilket känns otroligt jobbigt i själen. Med henne hos Maya kan jag slappna av.
Då har vi två avlösare kvar. Båda bra på olika sätt. Tyvärr försvinnner en av dom i oktober.

Så nu är jakten igång att hitta nya avlösare!!

Troligen är det rutiner och att livet inte krånglar för mycket som är det viktigaste för att jag ska orka. Men, jag vet att jag växer och blir stark när det vankas förändringar.

Blockering av tankar. Insikt och motstånd, och rädslor för att det man är van vid ska försvinna. Bearbetning. Acceptans. Sedan ser man möjligheterna. Nya idéer. Nytt fokus. Trygghet och stabilitet.

Att vid varje motgång tänka "Vad är bra med det här"??

Saknaden är som en ljummen vind. Den smeker tanken.

Tomhetens universum. I nattens fjäderlätta svärta. Där drömmarna lever.

Sovgott.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det blir så jobbigt när saker och ting, rutiner o.dyl. ska omorganiseras. Hoppas allt löser sig till det bästa för både Maya och dig. Nina

Nina S sa...

Är Maya färdtjänstberättigad? I sådant fall borde hon kunna få färdtjänst från förskolan till kortids. Jag känner inte Maya, så det är möjligt att det skulle bli för lång tid borta från pappa. Men det skulle spara pappa en eftermiddag av hämtning och lämning.

Kram