Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

söndag 27 juli 2014

Några simpla ord

Kanske är det så, att Maya och jag lever i en symbios med varandra. Det blev mitt val, den där dagen då hon kom i min famn allra första gången. Jag viskade det i hennes öra, lovade att alltid finnas där för henne.
Sedan försvann hennes mamma. I samma veva var jag med om en mycket otäck travolycka. Jag for av sulkyn i full fart. Hamnade i diket och kunde inte ta mig upp själv. Jag försökte, men det var omöjligt.
Pelle som gick omkring med Maya i sin vagn, kom fram till mig och han fick ringa ambulans och min mamma och syster.
Ambulansen kom, jag blev lagd på bår och iväg vi for. Jag hade panik. Min Maya, hur ska det gå? Vad har hänt? Varför kan jag knappt röra mina ben?
Innan jag blev inburen i ambulansen visste jag att mamma och min syster var på väg, så Pelle gick och vaggade vagnen tills dom kom.

På sjukhuset blev jag röntgad och fick beskedet att jag hade sprickor i tre ryggkotor och brutit lika många spinalutskott.
- Så du får sova här inatt, sa läkaren
-Aldrig i livet, jag har en dotter att ta hand om!!

Så med några starkare värktabletter kom någon och hämtade mig, kommer faktiskt inte ihåg vem. Maya hade skrikit i över fyra timmar. men hade tillslut somnat utmattad på sängen.

Jag bäddade i soffan och där bodde Maya och jag i nån vecka. Det enda jag gjorde var att halta ut till köket och värma välling. Sedan låg vi där. Kelade. Lyssnade på musik och såg film. Hon trivdes, jag likaså, fast smärtan var ibland helt obeskrivlig.

I 18 månader var det hon och jag, dygnet runt. Vart jag än gick så hängde hon på magen i bärselen. Vi fiskade. Gick på stan. Städade. Plockade svamp. Vaknade och somnade nära, nära.18 månader är lång tid. På dessa dagar bygger man något unikt.

För mig är symbios något positivt. Ett samarbete för att överleva. En viktig effekt för att var och en ska kunna utvecklas.

Det är dags för kortishelg igen och som allt annat vi möter i livet förbereder jag både Maya och mig. För hur det än är, har dessa år tillsammans gjort oss starkare än stål och jag vet att vi klarar av allt. Både ihop och var för sig.

Jag har upplevt så mycket i mitt liv. Lärt mig precis vem jag är. Det som jag kan fortfarande tycker är så fantastiskt är att jag inte slutar lära mig..

Jorå, här i vårt hem har både Barbapappa och favoritdockan Lisa då och då väldiga bajsproblem!! Barbapappa tar i så han är alldeles röd i sitt rosa fejs.
Då rycker Maya och pappa in. Klär oss rollen som läkare och sjuksköterska. Oj, här måste vi nog ge ett lavemang, herr Barbapappa.
Med lek kommer man långt.
Självklart är det en utsatt situation att få ett lavemang. Men jag kommer aldrig se det som ett övergrepp, utan något som jag måste göra för att underlätta för min dotter att bajsa. Som jag skrev i en kommentar på gårdagens inlägg har vi ständigt en diskussion med Mayas läkare, och vi har testat oss fram till en dos Movicol som funkar relativt ok.
Om hon får för lite kan det blir förstoppning ofta, om hon får för mycket blir det en motsatt effekt. En påse/dygn.
Det är, som Mia skriver i sin kommentar, vanligt att barn med CP-skador får förstoppningar, och jag tror ändå Mayas bajsmaskin funkar mycket bättre än många andra barns. Jag har läst om barn som får lavemang minst en gång/vecka. Maya får det möjligen en gång/månad.

Är det så underligt om man får en klump i magen när man lämnar bort sitt barn? När kärleken är porlande bäck, som kvittrar sig fram..

En vecka kvar att arbeta, sen har jag några veckor föräldraledigt!! Jag tänker suga ut varenda minut av sommaren sista suckar. Lägga minnena på skullen. Så kan vi hoppa i det vackra när snöstormen ryter.

Astrid Lindgrens värld, yes, en gång till. Bättre planerat och så hyr vi en stuga och stannar över natt. Tänkte vi skulle åka och titta på Katthult. Bada. Äta bullar och dricka kall mjölk. Denna gudadryck.
Meta abborre. Se vågorna, höra deras kucklande. Plocka en näckros. En röd. En till dig. Jag ska se till att få en del teckningar klara.
Sedan ska jag fortsätta på mina egna teckningar. För jag har lovat mig själv att ha en utställning igen, en till. En om månen och ljuset i skuggorna.

Bjöd min mor på en alldeles förträffligt god lunch idag. Abborre, självfallet jag som fångat den, omsorgsfullt filead ( som gammal fiskhandlare jag är), panerad med kokt potatis och den enklaste sås. Dock så god. En rätt att bjuda på. 

Om, jag säger om, ekonomin tillåter åker vi en sväng till Stockholm. Oj, det var längesen jag var där. I mina busiga dagar var jag där ofta. Ibland flera gånger i veckan.
Den här gången ska jag dit med min fröken, och gå på Skansen. Men, inte en dag då det är Allsång, där går min gräns!

Förhoppningsvis har dom gott kaffe.

Nu, snart snart.. Schhh.. sover fröken..o jag längtar in till mitt ljusbord, till blyertspennorna..till Byron..o Bowie.. Reed.. Ozzy.. Till min fantasi och längtan..

Sovgott.. U.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att åka till skansen och se allsången är min sons lyckligaste dag på hela året. Jag gör det för honom naturligtvis, precis som vi som lever i symbios med våra barn gör precis allt för dem. Vet vad du menar med det faktiskt. Känner saknad och smärta varje dag jag inte får vara nära honom. Förbannelsen är ju att man en dag kommer bli för gammal för att orka. Livet är lika enkelt och ljuvligt som det är svårt och jävligt. /Helene

Anonym sa...

Du skriver som vanligt så fint! Det där med symbios känner jag igen. Det är nog så det har varit med bägge mina barn egentligen.
Bajsproblem känner jag också igen :-)
Kram på er från Marielle.