"När livet sprang förbi mig och tiden stannade. Då endast spår i sanden påminde om det som varit. Förstenad blick såg jag mig, bland ringlande stigar jag gått. Med blytungt huvud lyfte jag sakta blicken och fann horisontens rand.. Då, oändligt försent, men ändock i tid..bestämde jag..
..att gå min egna stig.."
Från dagboken 2006..
O jag höll huvudet upprätt, jag såg in i horisonten och på vägen upptäckte jag vad lycka var.. Det var stegen jag tar..det var möten med människor..leenden och blickar.. Det var livet..
Förändringen..att njuta av den..att lära och förstå.. inse.. Att även såren, de djupa, har format mig till den jag är.. Att sorgen går hand i hand med lyckan.. Att jag går hand i hand med mitt liv och den tid jag kysser varje dag..
Jag vill kyssa den ömt..
Hålla dig tätt intill mig..fast du sticker mig likt törnen i själen..
Smeker dig ömt.. som du gör med mitt inre.. du finns.. o du är underbar..
Tiden.. är min rikedom.. Kärleken.. trygghetens ankare.. förtöjer i lugnaste hamn, i lä från stormens rasande ilska.. och blickar in i skönhetens pupill..
Krälade på botten, i träsket, sakta sjönk jag djupare och mitt skrik ekade i tomma intet.. Mina händer sökte efter dina.. Ta mig.. dra upp mig.. hjälp mig..
så såg du på mig, min son, med en blick av avsky och det var den blicken..
Mina ögon hade inte glansen kvar.. inte lusten.. min hud var blek och när jag såg mig i spegeln var det döden som speglade sig.. han stod bakom ryggen och hånflinade, väntade, väntade..på mitt misstag.. det var din blick, hur du såg på mig när vi satt vid köksbordet.. Det var blicken av hat.. Den jag kände igen så väl..
Det var när jag mötte mig själv i ett gathörn och undrade vem det var som stod där framför mig.. Vart var jag.. vem är jag.. Vad har jag gjort..
Skriket kom från avgrunden.. Inga händer drog upp mig.. men med en kraft starkare än du kan ana.. Kravlade jag upp.. kröp fram.. slet.. För jag kände kärlek pulsera.. En innerlig längtan efter att leva..
Det är tacksamhet att vakna.. Det är tacksamhet att ha ett kylskåp.. att det finns mat i det.. Det är tacksamhet att somna i en säng.. att ha tak över huvudet.. Det är djup tacksamhet att leva.. så..
Låt mig vara som jag är.. Små underbara stunder av total helhet.. ljumma vindar som smeker själ och tanke.. vilar min blick mot din skönhet.. Dagar av sorg.. dagar med otröstlig gråt.. låt de finnas.. de är en del av mig..en del av allt.. en del på min vandring..
Ser långt in i horisonten.. o jag går med lyckan intill hjärtat.. med kärlek i handen.. o dig i andra..
Njut av livet, mina fina läsare..
U.
2 kommentarer:
Har inte läst din blogg tidigare, men va vackert du skriver...
och jag förstår precis hur du kände när avlösaren sa; kan inte på fredag.
Du har verkligen kämpat! Och du kämpar alltjämt. Jag är djupt impad av dig och din livsresa.
Skicka en kommentar