Jag går på knäna. Huvudet är precis över vattenytan och når nästan både mun och näsa. Kippar efter andan. Det är lite kris. Jag ropade på hjälp idag, när jag kände hur knäna började blöda och andningen blev för svår.
Min kärlek till livet, till dig, min underbara dotter och till dig, min son är större än vad ord kan beskriva.. Jag kan andas den.. jag kan flyta på den, sväva fram i euforisk vila.. men, jag kan inte rå över min omgivning.. Det som sker..
Ibland är det verkligen jättejobbigt att alltid vara ensam. Inte ensam som i ensam.. men liksom ensam med alla bestyr.. O jo, jag vet.. Jag har min avlastning och min stödfamilj.. Men, det kommer perioder i livet då jag känner, helt enkelt, "nu orkar jag inte längre"..
Det kan vara små saker som ställer världen upp och ner för mig när det är så här.. För rutinerna, vanan är viktig.. Jag har avlösning måndagar, fredagar och nån dag i helgen.. O dom stunderna ÄR mina energipåfyllarstunder.. Det kan låta hur larvigt som helst..men igår när min avlösare gick sa hon.. -Ja, just det, jag kan inte på fredag..
Världen rasa.. Det blev kaos inom mig.. Hur knasigt är det??
Vad gör man när man känner att stormen rasar på havet? Hur det knakar i mig, hur tornadon nästan rycker upp mina rötter och tankarna förmörkas av molnen..
Ja, jag kan klara det själv. Eller? Jag kan använda mig av konstgjord andning.. men hur länge orkar man det..? Vilken kvalité blir det på livet då? Vad ger jag? Hur spenderar jag min tid, min och barnens??
JAg är så trött.. kan knappt tänka.. än mindre skriva.. O jag undrar..
Sista dagen på första månaden.. Nu kommer en tid då Uffe får kämpa.. februari.. inte min månad..Men, gud.. ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.. Mod att förändra det jag kan och föstånd att förändra det jag kan..
Ni vet inte allt. Allt som sker i livet.. En del av er kanske kan läsa "mellan" raderna.. men, något stör vår vardag.. eller min.. o det stör verkligen.. som en jävla tandvärk.. man tar sig en panodil.. o det går över en stund.. fast egentligen borde man dra ut tanduslingen.. eller iaf laga den..
Jaja.. Det tickar på.. livet.. mitt och ditt.. o ändå.. ler jag inombords och njuter av det..
Sovgott.. U.
3 kommentarer:
Hoppas det känns något lättare idag
Älskar dig, bror och tänker på dig. Ska försöka hjälpa så mycket jag kan. Tyvärr har du en lätt vingklippt syster men... Önskar jag kunde göra mer. Kunde trolla. Jag vet hur tufft det är, jag vet. Stå ut - för världen behöver lite UFFEanda då och då. Uffe - den roliga, goa, kärleksfulla och kluriga. Den vi älskar så. Du - som livet varit hård mot - borde få allt gott som finns nu. Jag ber om det och hoppas du finner den styrka du behöver och att allt som stör, tandvärken - lindras! KRAM
Många kramar! Förstår nog hur det känns med att gå på knäna. Man älskar för fullt, men kan inte styra över att orken tar slut. Många kramar som sagt.
Skicka en kommentar