Beslut..

.. Varje minut är en kamp. En magisk sådan. En utmaning att följa stigen. Ni vet, så väl hur jag gör det med kärlek och ömhet i min famn..

.. Inatt har det varit en vaken natt. En snörvlig liten tjej har hållt mig vaken, tankarna likaså.. O jag känner tröttheten krama själen. Hopplösheten. Ändock innerlig.. Svaghet. Töm min själ på längtan.. Den finns där.. den finns någonstans.. men den är onåbar i horisonten.. ser den glittra.. söker men hur jag än sträcker mig måste den bara få vara där som ett glittrande skimmer..

Jag kämpar med att arbeta och samtidigt sköta allt som har med min dotter att göra. Min underbara prinsessa. Hon har en grav cp-skada, och den visar sig allt mer. Hjärnskadan är större och djupare än vad man vill tro.
Att arbeta samtidigt, få ihop tiden med alla läkarbesök och alla andra kontakter vi har på habilitering och sjukhus är en kamp. Nu har en intensivträningsperiod börjat igen. Lemo, intensivträning i grupp, 10 tillfälle och tre timmar varje gång. Oerhört viktigt för lilla Maya. För mig. För alla vuxna som på något sätt arbetar och är med Maya.
Jag har ordnat så Maya kan gå, men jag kan inte ta ledigt varje gång, däremot så har vi världens bästa resurs, Safie som är där och ger Maya det stöd som behövs. Det är faktiskt oxå så att det är med en annan viktig människa i Mayas liv. Iaf några gånger..

Det är ändock en kamp. Att få tiden att gå ihop. Ekonomin att flyta på.
Så är det viktigt för mig att hålla mig i form. Träna. Det gör att jag orkar mer. På gymet har jag en chans att "fly" verkligheten. Att möta kompisar. Skratta. Men framförallt ger det min kropp endorfiner och ett lyckorus.. Att hålla sig iform är också i förlängningen ett ansvar för mig själv.

I helgen, då Maya var hos sin stödfamilj, insåg jag hur underbart bra hon har det där. Hur bra det är för henne att vara där. Den är ju inte för min skull, den är lika mycket för hennes skull. Det var en liten ängel som viskade de orden i mitt öra.
Helgen blev inte som jag tänkt mig. Ändock är det så, att den här helgen har jag vilat ut på, den här helgen gav mig så oändligt mycket energi. Den här helgen är den första helgen som jag verkligen har kunnat slappna av och bara ägna åt mig själv.
De andra helgerna, som varit under ca ett år, då Maya varit hos familjen, har jag haft en inre stress..Undrat hur hon har det? Vad dom gör? Om hon äter ordentligt?
Jag har drömt om henne, jag har vaknat tidigt, tidigt om mornarna och bara känt stress.. oro.. ångest.. Det gjorde jag inte denna helg. Jag var vaken länge. Jag skapade min konst. Umgicks med vänner. Hade samtal. Med en helt underbar vän. Tack.
Jag sov till halv 11 i söndags, när, när tusan gjorde jag det senast.. O fast jag helst av allt jag skulle vilja göra något helt annat nästa helg Maya är där, måste jag göra detta val.. Att vara hemma. Bara vara mig själv. Vara själv.
En del beslut i livet är oändligt mycket svårare att ta än andra.

Det är en kamp och jag måste ta de beslut som i förlängningen är bäst för mig. Jag är den viktigaste människan i mitt liv.
Då kan jag ge. All kärlek som glöder. All ömhet som värmer.. Då kan jag bära henne i min famn, skatten vid regnbågens slut.. Jag orkar.. kämpar.. lever.. gråter.. ler åt minnen.. är.. jag kommer aldrig aldrig glömma..

Sovgott.. U.