Illertankar..

Om du går mot solen har du skuggorna bakom dig.. eller nåt sånt säger ordspråket..
Gick omkring här idag och dammsög samtidigt som maten puttrade, kokade, där på spisen. Maya satt i sin lilla stol och kollade på Emil, och    vi småpratade om vad som hänt idag..
 Då kom det där ordspråket upp i min hjärna, o jag tänkte.. Ja, det där stämmer nog, men om jag alltid går mot ljuset och lämnar skuggor bakom mig, hur ska jag då veta hur dom ser ut??
Hmm.. O jag vill ju inte gå med solen i ryggen och ha alla skuggor framför mig, eller hur!?
 - Men, Uffe, om du backar mot solen, då och då, sa hjärnan.
Jag log lite mot den och sa.. - Tack hjärnan..
Självklart, där är lösningen.. Jag går stolt mot ljuset och låter skuggor spela bakom mig, och då jag glömmer bort mig, vem jag är, vart jag kommer ifrån så vänder jag och backar ett tag, med ryggen mot solen och lär mig av de skuggor jag lämnar..

Att vara medveten om vem man är. Är du det?? Att vara trygg i sin filosofi och i de beslut man tar. Tacksamhet för livet..
Det är vilja som får mig att nyfiket uppleva mer. Det är erfarenheten som gör att jag ser, ofta vid första anblicken vem du är.. Ögonen, de speglar själen.. där glittrar godhet och där glöder ilskan.. Där ser man sorgen och kärleken..
Jag har varit med om mycket, väldigt mycket.. Jag har läst massor.. Om allt.. Att spå i händer, zonterapi, kroppsspråk, psykologi, litteraturhistoria, historia, ekologi, osv osv.. o allt detta, har faktiskt skapat något..

Jaha, vad tusan ville jag säga med det nu då?? Det var nåt, en tanke som ilade genom hjärnan likt  en liten pilsnabb iller..Illertanke.. men den gömde sig,  jag ids inte hålla på att radera eller ens försöka leta reda på illerjäkeln.. Illertankar har jag en del. Som en hel Illerfarm.. Thats my brain..

Ett svar på en kommentar.. Ja, har hört och läst en del om Move&Walk.. men låter det än så länge vara bara en tanke. En framtid..

Det är, blir nästan tårögd av det.. men det är framtiden som ligger framför mig och jag är djupt tacksam för mitt liv, att jag kämpade mig igenom dessa år av ångest och tårar, rev mig blodig och aldrig gav mig..
Att jag mötte några människor, som träget har stöttat, lyssnat och gett mig råd på vägen.. Ni är ovärderliga, och ni har visat vara de allra bästa vänner man kan ha.. Det om något är ren och sann lycka..

Nu, tänker jag avsluta.. Kom ihåg de barn vi satt till världen.. Ge dem den kärlek de är värda, lyssna lyhört och kom alltid ihåg att de är just barn, som behöver en kram, en klapp, uppmuntran, en stabil hand att hålla i.. en grund att stå på så de växer upp till självständiga människor.. De är vår framtid..

Sovgott.. U.

Morgon..

Full agenda idag. Så just denna stund i arla morgon timma har börjat bli en "helig" tid i vardagen. Då Maya fått sin välling, vi har kört lite stretching och tränat en kort stund. Den där träningen i vardagen, att sätta sig upp från liggande ( vilket hon inte alls kan.. än!) att sitta själv i soffan med stöd.. Samt den där alldeles vanliga barnuppfostran som att lära sig vänta och att man inte alls kan få precis som man vill, pappa vill se nyheterna och sen är det ok med Bolibompa..

Maya ser nu på Emil och jag dricker mitt kaffe. Snart är allt igång igen. Kokgröt, påklädning, ner för trappor och iväg till dagis och arbete. Prinsessan där och jag där. I sex timmar innan vi kamperar ihop igen. Funderar på, kanske skulle man ta sitt fiskespö och Maya på ryggen och åka iväg nånstans där isen farit sin kos och fiska en stund i eftermiddag?? Om vårsolen skiner varmt och innerligt. Det vore skönt för sinnet, tanken lockar..
Dock får man nog kanske vänta för våren är en bedräglig filur, eller filura kanske..

Mayas hosta är över, tack Mollipect.. men förkylningen är en sån där som visar sin sämsta sida just tidigt på mornarna och några timmar framåt. Vaknade alldeles för tidigt imorse, men vi har iaf sovit hela natten.. wow, så skönt!!
Hon snörvlar och låter som en liten perkulator, min prinsessa, där hon sitter i sin stol och ser på Emil, kikar då och då på mig och ser ut att säga.. - Pappa, ska du sitta där länge till?? Hon är världens snällaste unge :).. Ska väl ta tag i dagen, gröten ska kokas!!

Ha en underbar dag.. U.

Doften av liv och ljuvlig sömn..

Idag satt min prinsessa själv i 15 sekunder! Hon satt själv. Jag har inte trott på det, det hoppet hade försvunnit, men nu inser jag att allt går.. allt går och kommer gå. Det är en bubblande glädje i sinnet, som blandas med en djup trötthet i själen.
Jag glömmer bort ibland att stanna upp och dofta på livet.Men jag glömmer aldrig doften.. Idag, mitt i dagen, kom det till mig och jag stannade bilen, gick ut och satte mig på en parkbänk i solen och kände den som en svag aning,en förnimmelse, att det är livet som återkommer.

Fast varför ska det vara så att "problem" liksom hopar ihop sig och kommer i stim?? Det blir lätt så att de tornar upp som elaka mörka åskmoln, men, just den där stundens avkoppling gör att jag kan dela upp dom i olika fack i hjärnan:).. Det blir som sorteringsfack där jag sorterar upp och analyserar ner problemen i akuta och sådana jag inte alls kan eller behöver ta just nu. Det är en ÖVERlevnadsinstinkt.. Annars lever jag livet.För att vara levnadskonstnär, måste man nog lärt sig att överleva..

Man gläds åt olika saker. En del köper sig lyckan. Jag med då och då. För visst kan det vara trevligt och en tillfredställelse att köpa ting, köpa upplevelser, men min lycka ikväll är större än så. Det är lyckan att känna ro i sinnet. Det är lycka att Mayas hosta gått över. Det är innerlig öm lycka att se hur hon utvecklas. Jag ser, jag hör, jag känner. Låter tårar komma, skratt spritta, kärlek gro, ilska vara..Är bättre på att älska än att hata..

Men ni skulle bara veta, oj oj.. Lika stark som min kärlek är, lika fly förbannad kan jag bli :).. Det händer inte ofta, riktigt riktigt arg har jag inte varit på flera år. Idag kom det ändå en sån där ilska, då stubinen brann ut och en mindre explosion inträffade.
Man städar och donar, fixar och hämtar, finns och är.. o så kommer man hem, trött efter en hel dag på jobbet, trött efter flera nätters sömnlöshet ( inatt somnade jag vid 03 tiden och gick upp vid 06..) o då, kan det bara bli för mycket när man möts av en jäkla röra i köket och sånt man bett om några dagar ännu inte gjorts. Så, när Alex kom hem, med tre av sina polare var det en pappa som gav sin son en avhyvling så till och med han förstod att nu är det allvar.. o det var fyra små pojkar som försiktigt smög in på hans rum.. Men! Jag tillåter inte mig själv att låta den där ilskan ta över.

Nu irrar jag i labyrinter igen. Orden svamlar iväg.. I hjärnan dyker det upp frågor om vad som egentligen är viktigt, för mig.. Tror jag ska fundera vidare på det i min säng, och framförallt NJUTA av att det förhoppningsvis är en natt utan hosta men full av ljuvlig sömn..

Sovgott.. U.

Så.. orden är tillbaka..

Äntligen.. sonen är här igen och jag vet egentligen inte om jag är gladast att just han är här eller att jag kan låna hans dator:).. Det är väl en kombo av bägge delarna.

Det finns en del som man helt enkelt inte skriver om på en blogg som denna, som min.  Det händer faktiskt ännu mer i mitt liv än vad jag här berättar. Jag fick en kommentar på det mitt korta inlägg häromdagen. Där jag skrev att det hänt en del tråkiga saker i livet. Men att jag skulle falla ner i någon avgrund, det sker inte, visserligen är stigen jag vandrar på lite knöligare och fallgroparna ligger tätare och utan uppmärksamhet är felsteget närmre. Jag ser avgrunden men jag faller inte.

Det blir en mening och inget mer, inga förklaringar och inga utsvävningar. Det är en sak mellan mig och henne. Vi, Olivia och jag är inget par längre. Efter många samtal har vi bestämt att gå skilda vägar. Det finns en sorg i alla avsked, det finns en mening med alla möten.

Just nu, i denna stund är min mamma hos oss. Jag har varit på en utbildningskväll. Maya har börjat en intensivträning, NIT, som vi går på måndagar och onsdagar. Ikväll har jag fått motivationen tillbaka. För ibland förlorar man den, liksom tappar bort den i någonslags hopplöshet..
I måndags på träningen hände något, ett magiskt ögonblick i livet, i Mayas och mitt tre åriga äventyr.. Hon satt helt själv för första gången!! En stund, bara några sekunder, men hon gjorde det och en låga som sakta falnat tändes igen. Vilken lycka..

Maya har en förskräcklig hosta, den har hållt både mig och henne vakna ett par nätter och den avtar inte, utan mer kulminerar och blir värre. Jag ger den nån dag till, sedan får det bli vårdcentralen. Hon ligger här bredvid mig nu, den där filuran, och kikar på Emil. Hon borde sovit för länge sen, men pappasuget var större än tröttheten ikväll. Farmor dög inte alls att natta, när jag var på kurs. Sedan hade jag lovat min son att hämta honom i en ort som ligger några mil härifrån, han har träffat en tjej och har varit där under kvällen. Snäll som en pappa är körde jag de fyra milen och väl där fick jag med mig två i bilen . Hon följde med hem till oss.

Det är nu tre år jag tagit hand om min lilla dotter. Vi har varit med om mycket och det har varit och är många besök, vakna nätter, mysiga stunder, skratt, gråt, ögonblick som gömt sig djupt i själen. Hon och jag. Jag och Maya.. Min dotter, som bundit sig vid mig och jag vid henne. En liten människa som jag faktiskt lyckats med att hitintills skapat en underbar glad och trygg liten tjej. Men, det är inte bara min dotter. Det är vår dotter.
Den yttersta kärleken till sitt barn är att ställa sig vid sidan om och ge det av det man kan. Av det hon är värd och det hon behöver i sitt liv och den framtid som ligger framför.. I horisonten har något hänt. Jag har lovat henne, sedan den första gången jag höll henne i min famn att ge henne av min själ, mitt hjärtas kärlek..
Hon ligger här och var gång jag ser på henne, då vår blick möts får jag ett leende, ett glitter av ömhet, av total kravlös kärlek.. Det vi har och haft kan aldrig någon ta ifrån oss, men vi kan dela med oss av det. Inget behöver bevisas. Jag behåller bara det jag har genom att ge bort det. Min egna ilska, vrede, sorg är bara min. Den kan förruttna min själ, den kan genomsyra livet och egoismens förvridna ansikte torna upp sig som mörka moln.. men det kommer jag aldrig tillåta, för den yttersta kärleken är att förlåta..

Hur svårt kommer det att bli?? Så svårt jag själv gör det till..

Ikväll låter jag det vara. För min underbara prinsessa behöver nu sin pappa, och jag kommer alltid finnas där. Alltid.
Imorgon kommer jag utveckla mina ord och tankar.. Kul att vara tillbaka, och att ha en dator igen.. eller att sonen är här.. hmm.. vilket är bäst, egentligen :)?

Sovgott.. U.

Det har hänt en del i mitt liv den senaste tiden! Tråkiga, sorgliga, men kanske nödvändiga och möjligen var det skrivet i stjärnorna..

Inte haft dator som funkat, sitter nu på jobbet och skriver ett snabbt inlägg. Ikväll kommer förhoppningsvis sonen och då¨kommer jag nog kunna skriva igen..

Om den yttersta kärleken..

Hoppas ni har tålamod och vänta..

Uffe

F

Förståelse och ömsesidig respekt, det är en viktig del i mitt liv.
Att sätta sig in i hur andra människor tänker och varför de gör som de gör. Det är en form av konsekvent respekt och rättvisa för de medmänniskor man möter. Ett sätt att inte döma och fördöma.
Möten med andra blir så oändligt mycket lättare då, när man inser att vi alla har inte samma åsikt, inte samma förutsättning,
Det är därför samtalet mellan oss är en så viktig förutsättning för att skapa harmoni och trygghet i den vardag vi lever.
Kommunikation. Samspel. När man möter det som är okänt och obekant så smyger den sig in, rädslan och den skapar otrygghet. När djur blir rädda, flyr dom, när människan blir det infinner sig ångest..

Jag har upplevt en del i mitt liv men jag tror aldrig jag varit rädd för det där okända, de där människorna som inte är som alla andra. Det har mer varit en fascination och en nyfikenhet i mig när jag mött och möter dem.

I dina ögon glittrade en lust som jag sällan sett, en kärlek, sann och skör.. Bakom glittret, där fann jag en värld, ett gränsland, där horisonten är grå och svart.. Min tro är dock, att varje själ är i hjärtat godheten.. Man formas, slipas, växer upp till något man själv inte styr. Det är en ödeshand som bereder den väg vi vandrar..

Att förlåta, det är större än kärleken själv. Det är den chans man ger sina medmänniskor, att visa att man finns. Det kan vara den svåraste sak, att blunda för det som skett och säga - förlåt. Men om man har respekt och just den där förståelsen, då är steget till förlåt lättare att ta. Kunskap, mina vänner, är grunden till förståelsen. Kunskap om sig själv, och om du där ute möter något som du inte förstår dig på.. Fly inte, döm inte, skäll inte.. Lär dig!!
I djupet av mitt hjärta bor en sorg, men den är omlindad i mjukaste bomull. Ömhet för livet, det som sker och skapas.. På det sättet kan vi jaga iväg ondskan som bryter igenom, som tränger in allt längre i världen..

Jag vet!! Virrvarr av ord.. utan början utan slut.. men dock, ett inlägg en tanke.. sådan som min är..

Sovgott.. Nu ska jag se hockey, o då, till sist.. om man slår varandra på käften för att man håller på olika lag i sporter, hur fan ska vi då få fred på jorden..

Sovgott.. U

gäsp..

.. Kväll. Igen. Snart smyger jag in i mitt sovrum och lägger mig för att läsa en god bok. En jag läste första gången när jag var sisådär 13 år. Undrar idag vem jag då var? Vad jag då tänkte när jag läste de orden jag läser idag. Den är otäck, boken, rå och hänsynslös, våldsam död, handlar om tyska straffregementen under andra världskriget. Borde jag läst den då? Nu?

Har inte så mycket att skriva om ikväll. Denna dag har liksom varit som vilken måndag som helst. Samma rutiner.Samma bestyr. Det som är intressant är vad som sker på mitt jobb, men det varken kan eller vill jag skriva om. Jag trivs med det. Jobbet.

De saker som har fått mig låg och ledsen är som dom är. Det som sker sker och det har en mening. Allt har en mening, även ödet. Ödet som kommer som en glad överraskning och sedan lämnar oss, finns, det är vi som styr det. Bestämmer hur ödet ska se ut.
Imorgon. Tisdag. En vanlig tisdag i slutet av mars. Ett vanligt liv. Mitt.

Tänkte tanken idag, att, ja just det, min blogg skulle handla om att leva med ett barn med handikapp. Gör den det?? Nej, skulle jag vilja svara, för det är egentligen bara:) ett vanligt liv vi lever.. Maya, Alex och jag.. Ett liv där vi försöker leva i harmoni, utan ilska och irritation, låta ödmjukhet styra tryggheten in i det som är.

Detta inlägg blev nog ett sånt där opersonligt personligt.. eller??

Sovgott.. U.

Söndag, inte måndag, utan söndag!!!

Söndag. Vaknar o känner mig stressad, är inte riktigt säker på om det är måndag. Kollar in klockan. 05.50. Sov, Uffe, sov.. Du är ledig, du kan, du får.O jag somnar oroligt om. Drömmer, om de tankar jag hade när jag somnade. De tar mig tillbaka, kastar mig in i känslostormar. Vaknar, samma oro, en oro att inte hinna. Blundar och låter tankarna bli klara. Det är söndag. Inte måndag. Det är imorgon du ska till arbetet. Idag ska du bara vara. Söndag, hämta Maya. Låta dagen rinna som sand genom timglaset och se varenda korn som mina..

Men sova vidare?? Det gick inte. Åt min gröt, drack inte mitt kaffe eftersom jag åter glömt att köpa. Tog mig iväg och tvättade bilen, ja, det var inte jag som tvättade utan det gjorde en maskin, medans jag drack kaffe, från en annan maskin. Ja, jag drack inte kaffe från en maskin, men det kom från en maskin, fast från början kom det säkert nånannanstans ifrån..
Men, ok. Från det ena till gymet. Stenhårt gympass, o äntligen känns min rygg bättre så jag kan börja lyfta tungt igen. Då trivs min kropp. Endorfiner, Adrenalin. Så, en stunds med total avkoppling, andning djupt ner i själen.. Innan jag for vidare in i dagen och mot min prinsessa. Då!!!

Slutade min bil att fungera!! Det är en jäkla tur att det finns en hel del tålamod i min kropp!! O min mamma! för det var hon som fick hämta Maya och skjutsade hem henne.
Det var underbart att hålla om henne igen, men än mer underbart att hon har det så bra där hos familjen! Det är en form av yttersta ömhet och kärlek att släppa det man har som kärast.
Detta kommer jag inom en snar framtid att skriva mer om.

Medans min mor läste sagor för Maya tog jag chansen att åka o se på den där lägenheten och JA, den tar jag.. Vi flyttar..

Ikväll är det en ledsam kväll. Även det får jag nog ta och skriva om en annan dag..

Orden lyder inte, de strejkar, hjärncellerna.. Det vita oskrivna bladet virrar iväg.. O jag ska leta mig in i ett kylskåp o se om det finns nåt nyttigt att äta.. Sen SÖMN..

Sovgott..

Allt är månens fel..

Det är ju månens fel!! Skenet skiner ner över mig och fyller mig med tankar och sömnlöshet..Den och det andra. Kunde omöjligt somna inatt, tankarna virar sig som rötter runt min bark, ett virrvarr, av starka känslor. Det var med en kraftansträngning som jag lyckades jaga iväg dem, med meditation och andning, så tog jag mig till slut till drömmarnas land. Där allt sker. Det underbara och hemska.

När klockan ringde vid 5.30 så hade jag sovit tre timmar :).. betänk då att jag är barnledig, det måste ju vara så som någon sa, jag är galen..

En magisk tur i livets pussel tog vi idag, det jag skrivit om så många gånger här på bloggen. Ett pussel av liv.. Trött så jag irrade runt i en dimma, inget kaffe hemma, HUR ska man kunna åka iväg på fiske utan kaffe?? O så möttes jag av ett mail i min inbox som var likt ett knytnävsslag på käften. De orden tog mig hårt. O ni vet en del ord kan leta sig in långt i själen och finnas kvar där som ett obehag.
Jag tänker inte skiva mer om det. De finns ju ändå där.

Jag la kraften till att njuta av tiden med Alex och Oliver. Det har varit många skratt på sjön idag. Jag gapskrattade åt deras berättelser om vilka synder de gjort. När de snott Baileys från en mamma, eller snott pengar från någons spargris.. Bara småhyss, som Emil ungefär, fast gjort är ju gjort och man kan ju inte kasta in dom i snickerboa nu..

Jag påverkas som sagt av månen och efter många års fiske vet jag att det gör även fiskarna ( har jag sagt att jag har en fiskeguidesutbildning?) och idag, när denna supermåne är på G var de inte alls så intresserade att smaka på våra beten.
Vi har helt enkelt legat på isen och solat och skrattat, ätit och faktiskt druckit kaffe. Tack Oliver som tog med en liten termos kaffe till Uffe!!

Det är så, att jag vill lägga det här pusslet som är mitt liv till ett underbart minne. Känna att jag gjort det jag vill och vara nöjd.

Ikväll sitter vi här, min son och jag.. tankarna går till Maya, hur hon mår och har det. Tänker ändå släppa dem nu och vara i den här kvällen..
För som jag skrev nånannanstans.. Jag har mött verkligheten förr och börjar kunna hantera denna känsla. Orden i mailet ekar ändå i skallen..

Nu kom två av Alex polare och de försvinner in i hans rum ( kanske det är helvetet på jorden:).. för där är det enormt stökigt.. men att tjata känns som att kämpa sig blodig mot kinesiska muren..
-Varsågod, Alexander, här får du ditt liv tillbaka..

Softa ner i soffan och njuta.. thats my life.. om jag nu inte får för mig att ta bilen och åka till Omberg och se fullmånen lysa över Vättern..

Sovgott.. U.

Gråt, träning och ett glatt telefonsamtal..

Hämtade min lilla prinsessa som vanligt på dagis. Men idag var det ingen sån där vanlig fredag, idag tog bilen en annan väg än hem. Den tog vägen till vår stödfamilj. Jag har hela veckan pratat och berättat för Maya att i helgen ska du åka dit och sova (jag har självfallet sagt deras namn, men här på bloggen behöver jag inte skriva ut det), o Maya har blivit glad och sprallig. Men så kommer dagen D, och oj oj oj, vad hon är ledsen när vi åker dit. Gråt, skrik och förtvivlan!! O en pappas hjärta blöder.. Men jag vet att den där ledsamheten går över och jag kan inte låta henne vinna kampen. Hon har det jättebra där, så den där hemska stunden för både henne och mig får vi ta och genomlida. Det är en rastplats i livets resa som gör ondare än många andra. Den finns där av en anledning och den kommer binda oss än närmre och skapa den trygga självständiga människan hon växer upp till. Men, den smärtar och river sår i själen..

Vet ju, att jag är en man som har lite smått svårt att ställa om mig i vardagens rutiner. Att ha en ledig fredag, o kunna göra precis vad jag vill, sicken lyx.. Åkte till en god vän och satt och samtalade med honom ett tag, gemensamma intressen och alltid ett djup i dom samtalen, sedan blev det ett gympass, ett tungt och välbehövligt. Där rensar jag tankarna och mår bra.

Nu sitter jag här. I min blogghörna efter en kväll där jag verkligen försökt att finna ro i kroppen. Meditation och vila. Skapande, kreativitet.. Så motar jag tristessen, den där som kommer som en ringlande orm och viskar.. Skulle troligen bli galen om jag inte förstod vad tråkigt är. Att känna tryggheten i sig, fast stormen håller på att fälla allt runt omkring, ordentligt förankrad i självkänsla och förtroende. Grunden jag byggt håller, den är skapad med omtanke och kärlek. Då och då får jag ta ett tag och laga vissa hål, där fukten av världslig ondska letat sig in. För att hantera nuet, måste man kunna hantera det förflutna det är då vi kan se att i horisonten finns ändock ett ljus, en framtid..

När jag satt där hos min polare ringde min mobil. Ett av de bästa samtalen på länge!! Jag har äntligen blivit erbjuden en annan lägenhet, så den 1/6 kommer med all sannolikhet flyttlasset gå. Jag ska självklart se den först, men jag vet inom mig att jag vill ha den. Fy fan, rent ut sagt vad det ska bli skönt med hiss!!! Den ligger i ett område med fina promenadstråk och nära det mesta.. utan dagis, dit är det en bra bit.. men vad gör det om hundra år??

Nähä, om några timmar ska vi upp här i huset, då går bilen några mil söderut på fiskeäventyr.. Jag, Alex och  Oliver..

Sovgott.. U.

Idag..

Att stjäla energi. När man lever på gränsen till vad man orkar, då måste man med tiden lära sig att väga för och nackdelar mot varandra. O jag är våg, det är en jäkla balansgång hela tiden.

Mitt arbete innebär att möta människor i olika livssituationer, det är en salig blandning på lycka och olycka. Livsöden och möten som förändrar mig och får mig att inse vilken innerligt liv mitt är. Resan har tagit mig hit, o den går vidare.. Det är en gåva att få arbeta med det jag gör. Att känna sig behövd, att det man gör ger en annan människa ett nytt liv, eller iaf ett annat mer innehållsrikt och förhoppningsvis en framtid att hoppas på.
För det jag möter, är en annan värld, som många av oss inte ens vet om att den finns. Det står om det i tidningen,  men när man ligger där i soffan eller sitter vid köksbordet med sin kopp kaffe och läser om det, förstår man nog egentligen inte vad det är för liv många upplever. Man läser, tycker det är hemskt och sedan slår man ihop tidningen och fortsätter, sina tankar om fredagsmys och "fan vad högt bensinpriset är."

Man är ofta rädd för det okända och av rädsla flyr man. De där människorna som inte är som vanliga. De med missbruksproblem, psykiskt sjuka och de som är ovanliga, de som är handikappade, de som inte är svenskar, de som har en annorlunda sexuell läggning..
 De som många går över gatan för att slippa möta. Alla har de samma värde. Alla lika rätt att leva i rättvisa och med respekt. För att komma framåt i vårt samälle måste vi lära oss av det som historien skapat.

Våga!! Möt dem med ett leende, dina medmänniskor,  o känn ingen ilska, det förgör..

Till sist.. hur läser du detta "LOVEISNOWHERE"..

Sovgott.. U.

Återigen om min skatt..

Och vid regnbågens slut fann jag min skatt, ett liv, jag tog henne och höll ömt den späda kroppen mot mitt bröst, viskade att jag är här nu. Sedan fortsatte jag mot horisonten, och höll lyckan i hand.

Allt som jag hade haft kärt, blev till ett obetydligt skimmer, likt en disig morgontimma låg det bakom mig och smaken av kärlek smakade bättre, jag visste inte att den var så magiskt god.. Sakta förändrade vår promenad mitt sinne. Det förmörkades av sorg. Den gav mig en djup trötthet, då dag och natt gick ihop, tårar har runnit utmed kinden, och oron för hur resans gång ska bli är fortfarande ett tungt ansvar att bära.
Men ingen kan ta ifrån mig den smaken av kärlek. Till livet, till min skatt..

För det hon varje dag lär mig är en gåva. Hon lär mig glädje. Nyfikenhet. Ömhet för det som sker. Förståelse för      det okända, det jag inte mött tidigare.

Jag känner henne och har ensam skapat en trygg liten tjej. Som bara växer som människa och visar en enorm livskraft..

Det är den kraften jag får, därför orkar jag.. Det var ett under jag fann, det var ett mirakel av liv som kom in i mitt.

En dag full med känslor är snart slut. Jag ska äntra in i sovrummet och sova. Imorgon är en ny dag. Nya beslut, nya upptäckter, o en dag på mitt jobb är underbart, har ta mig tusan de allra bästa arbetskompisar man kan ha!!

Nu slutar jag.. för ikväll.. sovgott.. U.

Söndagstankar..

Kom för en stund sen på
- Jaaa, just tusan, Alex har ju sin dator på sitt rum :).. Hur jäkla tankspridd får man vara? Så nu sitter jag här på min sons säng i ett väldigt stöktigt rum och skriver blogg igen..

Jag har mina fel och brister, jag kan inte alltid leva upp till de förväntningar och till de ideal och den filosofi jag har. Ibland smyger demoner sig in, omärkligt och skymmer sikten för mig, de förblindar och sakta sakta märker jag hur de tagit en del av mig och fått in mig i min bubbla igen. Den där tystnaden, den där där jag inte berättar om mina problem utan tror på något underligt sätt att jag ska klara mig själv.. Ensam är inte stark.. Däremot har ensamheten gjort mig stark och till viss del hjälpt mig genom många svåra saker i livet.. men jag vet så väl att det är mina vänner som för mig vidare i min utveckling..

Ett av "kapitlen" i den bok jag knåpar på heter - Det tysta straffet.. Det handlar om hur jag som barn och i min uppväxt mötte tystnad som straff. Hur jag blev till luft och inte fanns, inget var jag värd, för jag fanns inte. Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande känna hur den där ångesten och förtvivlan kommer, då jag möts av tystnad och jag blir åter en liten ledsen pojke, som sträcker ut sina händer och ber snälla, prata med mig..

I lördags kände jag hur allt föll, det är som att livet runt omkring leker på. Människor kommer och går. Stadens puls dunkar på, allt rör sig som vanligt, men mitt i allt står jag och undrar vad som sker. Det är slentrian tristess. rutiner. Längtan, men framförallt måste jag påminna mig om det jag lever för. Mitt värde som man och människa och vad jag kan göra för att stoppa nuet och växa i framtiden. Lära mig av det som hela tiden sker, att ok, låt det vara trist och tråkigt, men sätta ord på det och inse att livet är ingen fest och dans på rosor var eviga dag. Dessa perioder måste få komma för att man verkligen ska förstå vad lyckan egentligen är.
Jag tog mig sonika på ett möte. Med vänner, där ajg kan dela med mig av innersta tankar och berätta vad som sker i lvet och mötas av respekt och förståelse. Få en kram, en kärlek som inte går att beskriva med ord. Ingen kärlek som mellan man och kvinna, utan en medmänsklighet, en kärlek gjord av många års erfarenheter..

Nu låter det nästintill som ajg har deppat ihop totalt, men det har jag inte!! Jag mår egentligen ganska bra. Trivs på mitt arbete. Maya mår bra och Alex likaså. Jag är ändock en lyckligt lottad man. Däremot en man som sårats i djupet av själen och dessa sår rivs då och då upp, gör sig påminda och måste varsamt skötas om för att jag ska kunna fortsätta vara den människa och pappa jag är.
Jag är den viktigaste människan i mitt liv. Jag är bra. Det är då, som jag med full kraft och energi kan ge mina barn det de behöver. All kärlek som sprudlar i hjärtats vrå..

Virrvarr av tankar. Hade ett eller några väldigt bra samtal med en människa jag mött. Underligt. Att höra och lära sig, se saker och ting från ett annat håll, se livet som en sfär, där inga sidor finns..

Idag var Maya med på isen :).. och Oj oj.. vilekn lycka det var att sitta bredvid pappa och fiska. O samtidigt att både farmor och brorsan var där.
Man ger sina barn det man orkar. Det handlar inte bara om att ge kärlek och omtanke. Utan var och en av oss föräldrar har också ett ansvar att ge dem upplevelser. Det kan vara lite mer besvärligt att ta med Maya på saker och ting eftersom hon inte kan gå och har svårt med sin motorik. Men det finns inga hinder, man måste enbart anstränga sig lite mer och det blir lite "jobbigare". Det är mitt ansvar att ge Maya detta.
Att få chansen att möta naturen, friskheten, glädjen är alla barns rätt..

Klockan börjar närma sig 22, jag sitter här i sonens säng och min rygg värker så jag håller på att bli knäpp.. Dags att kasta sig i soffan och se en film, slumra in och bara softa ner.. Det har liksom varit full fart sen 06 imorse, så lite trött är jag..

Sovgott..

Jag gör som jag vill. Det är det bästa och det har jag tyckt och gjort hela mitt liv. Underbart bra sagt av allas vår Pippi..

Fortsatt datorkrångel hemma. Sitter nu och gör ett kort inlägg här på mitt arbete för att önska alla mina läsare en god underbar helg..

Ha tålamod, snart är jag i full gång med skriveriet igen..

U.

Haveri..

Datorhaveri hemma!! Därav inga inlägg.. men oj, vad jag saknar att skriva här på bloggen, det har liksom blivit en form av beroende :)!

Allt är i vilket fall bra med hos här i staden, Maya skrattar vidare, Alex likaså och pappa Uffe tänker fortsätta tänka positiva tankar och låta lyckans strålar skina in i livet..

Det blir lättare så..

Njut av er dag.. o snart skriver jag varje kväll igen..

U.

Längtans leende..

Tänk när månen skiner, kastar sitt sken av silvergläns över den spegelblanka vattenytan och man sitter där, mitt i magin. I det oändliga storslagna.. Ljuden, dofterna och känslan av frihet, den innerliga ,skör som tunnaste kristall.
Sitta där i ensamhet, i gemensam tystnad och tillåta själen vandra iväg, tankarna och kraven, vardagen bakom sig och blicka in i framtiden, i horisonten där i evighetens universum.
Tända en brasa som värmer, sprakar, mystiskt lockande.Samtala med sin vän, om livets labyrint, där vi irrar letar finner svar.. Den vägen vill jag vandra, stigen ner till klippan, till havet, där livet en gång började. Där vår historia kröp upp på land och skapade denna vackra värld..
Möta gryningen, då solen sakta stiger och morgonen vaknar, fiskar som slår i vassen och havsörnen som svävar tyst i skyn.. Den friheten, den tröttheten som infinner sig, när arla fisketur är slut och sömnen som  kommer när solens värme blir behagligt skön. Den sömnen är den bästa av alla..

Imorse när väckarklockan ringde var jag så trött att jag nästan mådde illa. Den där tröttheten får mig att gråta, man blir överkänslig och då och då kommer en enorm längtan tillbaka. Så är det. Sanningen.
Den där som kan vara så svår att tala om. När man kunde ligga och dra sig tills det var precis dags att åka, eller kunna gå upp, brygga sitt kaffe och koka gröten. Se nyhetsmorgon i lugn och ro och njuta av kaffet som lockar kroppen att piggna till. Ta en dusch och klä sig och sedan en promenad ut i de bestyr man själv väljer. Inga krav, inga måsten, inga rutiner..
Tankarna kommer. Tankarna går.. försvinner, tynar bort. Kärlekens rusiga ömhet, förunderliga blickar, skratt som klingar, livet lever och dom lär mig leva mitt liv. Barnen. Mina underbara.. Se dom leka, se en kravlös kärlek o trygghet..

Åkte ner till gymet och körde ett sådant där mördarpass medans min son var här hemma med Maya. Jag kom hem till ett hem som var fyllt av skratt och glädje. En diskande son och en dotter som sken av bus.. Det där buset fick hjälpa pappa med matlagning och en del hushållsgöromål, men det gjorde inget, för buset och sprattet glittrade vidare med ett ständigt leende..
En tonfisksallad och en kycklingsallad lagades innan kvällningen tickade fram mot det oundvikliga. Lovar er, om ni hört de skratten, då vi bytte blöja och satte på pyjamas, pappas kittlande skägg och kurragömma under täcket, lyckostund, magiska ögonblick som letar sig in i minnenas vrå, som i mjuk bomull förvaras dom i själens inre.
Välling och Emil, stearinljus och snuttefilt. Vem vill då sova??
När jag sa att det var dags att säga godnatt till Emil, då vände glädjen. Tårarna som rann utmed kinden gjorde alltför ont i en pappas hjärta så jag gav mig och hon fick se Emil liggandes på min mage. Det var inte så dumt varken för en liten trött tjej eller en sliten pappa..
Att ta hand o det som sker. Att förändra de fel och brister man har, det är utveckling och skapar trygghet i mitt liv.. så.. gott folk.. Njut av det som är nu, för då kommer framtiden le..

Nu närmar sig klockan 22 och jag ska avsluta denna måndag i mars..

Sovgott.. U

A hard day´s night..

Klockan 05.00 vaknade hon, klockan 05.30 satt vi i soffan och såg på Emil, o la oss i soffan, med duntäcket och napp, liggandes på pappas bröst, då tänkte jag att nu somnar hon nog igen.. Men icke sa Nicke..

Det har varit en lååång dag. Nu är jag så trött, det snurrar nästan i skallen, o känslig som attan.. Orkar inte skriva här på bloggen överhuvudtaget ikväll.

Under dagen har vi tagit en lång lång promenad, hon älskar att sitta där på min rygg och kika på världen som finns runt omkring. Det är skönt att gå, man rensar tankar och beslut tas.

Nu beslutar jag däremot bara om en sak.. soffläge!!

Sovgott.. U

En tidig lördag..

Vet ni vad han gjorde imorse, vet ni hur jag vaknade?? Jo, av en väckarklocka som ringde och skrällde när det fortfarande var alldeles svart ute. Vad pysslar du med, gubbe?? Stäng av genast, tänkte jag. Jäkla pappa.. 
O tror ni den bara ringde EN gång?? Nää.. den ringde säkert minst sisådära fem, kanske sex gånger innan buffeln satte sig på sängkanten och suckade en trött suck.. o så säger han.. 
-Jag måste vara galen som går upp nu.. 
Hmm.. Du är galen, tänkte jag och tog ett stadigt tag på min napp och snuttade bestämt vidare.. Om han nu vill gå upp sådär tidigt kan han ju iaf låta mig ligga kvar där i sängen under det varma täcket. 
Hörde hur han gick upp och stökade, han verkade inte ens försöka vara tyst!!
Så plötsligt kommer han in och tar och lyfter upp mig, bär iväg med mig ut till soffan och börjar byta blöja. Då fick det vara nog!! Jag tog i från tårna och SKREK allt jag kunde.. 


Oj, Oj, Oj.. vad förvånad Maya blev imorse när vi gick upp jättetidigt. Jag och Alex skulle följa med min kusin Jim ut på fiske och min syster skulle vara barnvakt några timmar. Hon och min mamma bor precis vid den sjön vi skulle fiska på.
Kaffe bryggdes, matsäck packades och välling gavs, ingen stress men liksom inte som det brukar vara. Klockan 07 satt vi i bilen och var på väg..

O så ska jag behöva äta oxå, sådär tidigt!! men ok, det var ganska mysigt att sitta där i pappas knä, med stearinljus och se på barnprogram, så jag bestämde mig för att bara njuta av morgonen. Men, det var ju inte slut på eländet!! Han började klä på mig overall och alla kläder man behöver denna hiskliga långa vinter ( det var min pappas ord:).. o ner till bilen, brrrr.. så kallt.. Jag kunde inte riktigt bestämma mig, om jag skulle vara glad eller gnällig, för jag visste ju, pappa berättade igår att jag skulle till faster och mina roliga kusiner idag. Om  han däremot sagt att jag skulle dit så där tidigt på morgonen skulle jag nog ha protesterat vilt i ett tidigare stadie!! 


Lämnade en trött men ganska glad liten tjej hos min syster och for sedan ut på sjön. Jag, min bästa kusin och min son och en sol som lyste från klarblå himmel.. då behövs inte mycket mer av livet. Inte ens fisk som hugger vilt.. O så blev det. Ingen fisk, men massor av sol och trevligt sällskap i ett antal timmar. Sånt som kallas kvalitetstid!!

Idag har han inte direkt varit sådär tajmad, min pappa.. för precis när jag låg i farmors säng och lyssnade på sagan om trollet Lufs och kände hur ögonlocken blev allt tyngre och jag sakta sjönk in i sömnen.. Då kommer han hem, o inte bara han, utan brorsan också!! Det måste dom väl förstå själva att det är omöjligt att sova då, eller hur!!?? O vem vill man sitta hos, pappa, brorsan eller farmor.. Det är ju nästan omänskliga krav dessa vuxna ställer ibland.. 
Det blev så att jag hjälpte farmor laga mat och pappa la sig i soffan och glodde på skid-VM.. Vi åt, fast jag var trött och inte alls sugen på mat. 
Då tog pappa dagens bästa beslut. Vi åker hem, sa han.. Jaaaa.. tänkte jag.. men i samma stund kom jag på.. Farmor!! Hem eller kvar hos farmor, det var då jag bröt ihop och bara grät tills jag somnade i bilen och vaknade upp och fick se brorsan i baksätet och pappa som styrde vår fina röda volvo in på vår parkering.. Då log jag igen. 


En lång dag börjar nu gå mot sitt slut.. Maya sover och jag har lovat henne att vi ska sova så länge som möjligt imorgon. Hoppas hon håller det, eller tror ni att hon kommer hämnas sin far??
Hoppas hostan och näsan är lite bättre inatt, för snart måste vi få sova en hel underbar natt..

Sovgott.. jag ska försöka .. U.

Sicket ståhej..

Tack för mail och kommentarer. Jag fick en del tips och energi av dom!!

Pust!! Åter en natt med hosta och snörvel.. men igår hämtade jag ut Mollipect och, peppar peppar, så verkar det som den hjälper för nu har hon sovit snart en timme utan en hostning. Håll tummarna!!!

Dom finns där inne i hjärnans virrvarr, bland tankar om ortoped, sjuksyster, eeg, näs o hals, knapp, träningsschema, ortoser, sittskal, ståstöd, gåstol, botox.. hmmm.. känns som jag glömt något.. men sicket ståhej.. dom finns iaf där.. mina ord.. kanske är det inte så underligt att dom försvinner iväg på irrfärder då och då. För fy vad saker och ting man har framför sig, vad mycket det är att göra, fixa, besöka, skriva, ringa, laga..

Man sitter som på nålar och bara väntar på när den där första kvällens hostning kommer, eller när näsan täpps igen av snoret och hon blir stel och kroppen helt spastisk, då tar det allt ifrån nån minut till en halvtimme innan man får henne att slappna av igen.
O där kom den, hostningen.. Inte som dom andra kvällarna, lite snällare, lite kortare.. men!! Nu ska jag in och umgås med min son och hans kompis Oliver, det är ganska nice att dom faktiskt tycker det är helt ok att gamla pappa glider in i rummet och lyssnar på Metallica och snackar om kommande konserter och fisketurer som stunder..
Sedan tar jag den lilla under armen, bäddar mys i min säng och välkomnar sömnen..

Sovgott.. U

Skör längtan..

När livet lindas in i den vardag som tickar på, när morgon, natt och dag blir ett töcken av grumlig tankeverksamhet och den där förunderliga kärleken liksom förmörkas.
Tankarna, de där ljusa, de där som pockar, lockar och retar sinnet till harmoniska slingor av välbehagliga ord och värmen i själen får en att innerligt omfamna dagen, den försvagas den stryps inom mig av en för stunden evig längtan efter vårens livlighet. Den längtan blir så intensiv och just nu känns som hopplöshet..

Ja, det är så just nu. Det är mörka tankar, det är demoner som invaderar själen. Lyckan är för alltid, kärleken till livet står still, den finns, den finns som en försvagad låga i hjärtat, den finns jag lovar..
Jag försöker verkligen att kämpa på, att se hur dagen varje dag blir ljusare. Att våren kommer närmre, med takdropp och fåglars kvitter.

Men det är lusten till skapandet jag saknar. Dom där kvällarna då fingrarna flyger över tangentbordet och meningarna flätas till vackra ramsor, beskrivande, ömma, kärleksfulla..

O ni vet, när allt känns så där trist och ganska hopplöst, då blir alla andra problem som berg, omöjliga att bestiga..
Det måste sägas, man måste erkänna och berätta om livets baksida, vara ärlig att förtälja även när livet faktiskt inte funkar som man vill.
Jag vill det. Jag behöver skriva och förmedla. Därför blir det ledsamt när min dator inte fungerar som den ska. Saknar min blogg och era kommentarer när jag inte har möjlighet att skriva.
O så, det där med ekonomi.. Ni vet, man har precis det man behöver, något sånt som extravaganta inköp som dator är en omöjlighet.
Det är en av konsekvenserna av ett leverne. Vissa stunder funderar jag om någon god vän kunde hjälpa mig att köpa en dator, på avbetalning. Då kommer skammen. Då blir man påmind om det som varit. Hur ska man fråga.. Vem ska man förklara för??

O så Maya, hostar och snörvlar. Nu är det tre nätter som vi inte har sovit. Hon väcker mig med sin hosta, sin lilla näsa som täpps igen av snor. Hon är trött. Pappa är trött och trötthet skapar inte harmoni. Den skapar tårar.

Inser ändock, förstår i sinnet och med förståndet att detta är tid för lärdom. Detta testar mitt tålamod och detta tillstånd av viss sorg är ett måste i livet för att njuta än mer av det som komma skall. Av framtid. Vår. Värme och skimrande grönska. Längtan går hand i hand med kärleken.
Därför är det så viktigt att stanna upp. Låta tanken gro och tillåta sig själv att just gråta en stund.
Jag vet ju, att det är nu,  denna tid på året som den kommer.. Ångesten, ledsamheten, otålighet och viss irritation. Tröttheten hjälper mig inte. Däremot gör förståndet det och det är en befriande känsla. En känsla av behag mitt i själens onda.
För en gång i tiden, då jag var dag levde med denna ångest då fanns inget ljus i horisonten. Då famlade jag i ett evigt mörker. Idag vet jag att det snart går över. Att detta måste genomlidas och det görs bäst genom att ändå ge världen det lilla.
Säga till morgonen då den gryr till ny dag.. -Välkommen, jag mår inte som bäst men jag älskar dig ändå.. Livet, du är svår mot mig, men jag kämpar och tänker till varje pris vinna, för innerst inne, i oändlig innerlighet älskar jag det - mitt liv. Kanske just för jag har förmågan att gråta. Att känna. Möta det som gör så ont. Låta längtan vara som den är - för vad vore våren utan längtan..

Lånar ikväll min sons dator. Det är befriande att skriva av sig och jag känner hur något släpper inom mig. Att lämna ut sina tankar och funderingar, att även tillåta sig själv att berätta om dessa känslor och mående. Det är medicin för sinne och själ.
Man är inte sjukare än sina egna hemligheter..

Till sist.. Så kan jag bara behålla det jag har  genom att ge bort det. Denna mening tog det länge innan jag förstod. Den är så sann. Till er jag ger min vardag, min kärlek, min ömhet för det som är så skört - Livet..

Sovgott.. U.

Det är så typiskt!! När jag väl känner att tid och lust finns, så vägrar min dator fungera som den ska.. Måste nu på något sätt fixa datorn eller helt enkelt skaffa mig en ny..

Hoppas Ni har tålamod och vänta på nya inlägg och tankar. Fortsätta följa mitt och Mayas liv.. Har smugit mig in på jobbets dator och skriver detta inlägg..

Ha en underbar dag.. U.