Imorse, så där tidigt, då man fortfarande ska sova, då vaknade min pärla.. Jag tog upp henne och höll kärleken i min famn.
Hon lutade sig mot mitt bröst och såg på mig, klockan var bara fyra, blicken fylld av ömhet, en strålande ljuv värme..

- Kom, så sover vi vidare, sa jag..
Men, hon skakade ivrigt på huvudet, hennes sätt att säga nej.. Vi satte oss i fåtöljen, o där satt vi och pratade.. I nattens tystnad.
Om tomten. Om änglarna som breder vingarna ut och vakar tills natten är slut.. En oerhörd känslig stund, som berörde mig in i själen. Lockade tårarna. Så.. när vi suttit där ett tag, tittade hon mot mitt sovrum och jag frågade..
-Ska vi sova nu??
Ett leende, ett sånt där som man ger då man vet att man är kär, o vi kröp ner under täcket..
Hon somnade på min arm, hennes lilla kropp emot min.. värmande och magiskt underbart..

Att så kärlek. Att skörda lycka. Låta tiden läka. Att låta sorgen gråta och skrattet klinga.. Hand i hand tillsammmans fram.. med blicken i horisonten ser vi en framtid.. Den glimmar av guldkant.. Ett skimmer.. Som när dimman lättar på havet, det blå.. o man uppslukas i ett paradis av gudomlig skönhet..

Vaknar av att hennes hand smeker min kind. Denna lilla hand, som mer eller mindre alltid är knuten, stenhårt, en av konsekvenserna av hjärnskadan.. O armen, som kämpar med att låta handen klappa pappa.. Drog mig henne intill och pussa.. men hon blev lite sur.. skägget kittlar.. blåste sicken blås på magen och skrattet kikna..

En morgon. Hos oss. En av de där då inga krav finns. Inga måsten.
Madicken, ny favorit, kaffe och välling.. En del bestyr som disk..
Liksom att vara farsa är ju inget svårt, det är bara en ära.. en vinst för livet.. en skatt vid regnbågens slut..
Det är allt annat runtomkring som kan vara lite småsurt ibland.. Ändock.. vem kan motstå? Man får ju göra det bästa av det..
Som att sätta på hårdrock och headbanga loss, med dammvippa och en unge som skrattar så tårarna rinner..
Vad gör pappa, egentligen???

Min fantastiska mamma kom hit i eftermiddags.
Igår skulle jag gått på sinnesrogudtjänst, det var därför jag hade avlösning en söndag.. o den gudstjänsten är alltid sista söndagen i månaden. Men icke igår.. Den var idag..
Mamma kom, så jag kunde gå.. Hur snällt är det??

I kyrkan, som vanligt, kom gråten. Tårarna. Minnen från barnsben. Otäcka hugg i en pojkes liv. Minnena från alla vänner som inte finns längre och alla dom som fortfarande lider.. De som är kvar i misären.
Tacksamheten för att jag lyckats ta mig hit där jag är idag. Vad livet lärt.
Även en nästintill övermäktig känsla av kärlek. Av att detta är verkligt, detta är på sant. Det finns inga tvivlel, o allt är möjligt.. Stjärnhimlen är vår.. Låt oss förenas..
Tänkte så intensivt att jag kunde höra dina andetag.. Känna doften och smaken av evighet..

Ibland är jag för jävla smart.. Får som bilder i vad jag vill.. O inatt när jag satt här med Maya i famnen kom jag på precis vad jag vill ge..

Jag vill ge evigheten ett ansikte. Något att låta blicken falla på. Lysa upp, ömt smeka en trasig själ, och med tiden se, känna, njuta av hur den läker..

Jag fann en skatt vid regnbågens slut. Nu står jag vid den andra änden och där fann jag en till..




Sovgott.. U.