Söndag..

Ibland blöder dom sakta, som sårytorna aldrig läker ordentligt och spricker upp av minnen. Dofter. Musik. Av en obändig längtan som porlar likt en vårbäck, förenar sig med allt som skett och tillslut forsar fram med full kraft. Dånar, brusar, tar sig framåt oberoende av hinder, tills den når evighetens horisont. Breder ut sig i en lugnhet, likt havets spegelblanka yta, där månens sken viskar ord av ömhet i mitt öra..
Hur stark jag än är, i själ och kropp, kommer jag ändock alltid ha det som skett i mitt liv med mig, och accepterar helt enkelt att det är så. De har gjort att jag är den jag är.

Var på havet och fiskade igår, med min vän Niklas. Gäddorna högg och vinden blåste, solen sken och vattnet glittrade.
Mina blickar sökte sig ut mot havsbandens pärlband av öar och skär, där fiskar som är likt silver simmar, de lockar mig, de är förunderliga och svåra att locka till hugg.
Det är det som gör mig nyfiken, jag tycker om den utmaningen i livet.. Att lyckas med det svåra.

Enkelhet i livet, att leva utan en längtan efter materiella ting. Vara nöjd i det som är nu, fast ändå ha drömmar och mål på vägen.
Lyckan är på något sätt inte något som hägrar i framtiden, utan den är hela tiden. Eller? När drömmen äntligen nås, kan ju en viss form av tomhet infinna sig.
Dit har i vilket fall fisket tagit mig. Det jag vill ha ut av det. Känna den enorma frihet naturen ger. Se det mäktiga, befinna sig mitt i det som för alltid kommer vara större än mig själv. Något jag aldrig kommer kunna förändra..

Igår stoppade naturen mig, igen, vädrets makt. Vinden slet och drog, inade, visade hur mäktig den är.

Nästa gång. då kanske jag kan lura någon av de där silvriga vackra fiskarna, havsöringen, till hugg.. Få tillfredställelsen att ha lyckats och samtidigt känna tomheten smeka själen..

Som att skapa. Lägga de sista penseldragen på en oljemålning, eller dra de sista strecken på en blyertsteckning.. Likt en vänskap som är fullbordad och förevigad. Den sviker inte utan blicken kan vila där och minnas hur resan var.. 

Besvikelsen i såren som blöder. Revs djupa av kärlek och vänskap som inte höll. Försvann och jag fortsatte stigen fram ensam..
Rädslan att åter bli sviken.

"Inne i livets mysterie finns ingen oro"

Det häftiga är vetskapen och kunskapen om mig själv. Att jag tillåter mig gråta och inte är rädd för känslor. Såren får blöda. En del av dom, de djupaste skars in redan som barn. De är svårast att handskas med, de är liksom gömda i ett dunkel och gjorda där tryggheten och kärlekens ömhet ska finnas.. Som man kan jag möta kärleken och vänners svek, som barn förirrar jag mig in i en värld där jag inte ska vara.. Barn kan inte förstå..

"Ondast av alla sår, längtan år efter år"

De kom igår. Efter fisket. Tårarna. Jag botade dem med att läsa mina dagböcker och lyssna på gammal go musik, vilket fick mig att gråta ännu mer.. Ni vet, det där med att fly från det som gör ont är inte riktigt min grej.. Lika mycket som jag inte springer från de dagar som känns som somriga ljuvliga smekningar..
Hand i hand på stigen fram, med glädje och sorg hand i hand och kärleken sittande på mina axlar..

Någon dag. En dag. Jag kan se skimmrandet i horisonten, men inte tyda vad det egentligen menar..

Just nu sitter jag och velar om jag ska köra ett pass på gymet eller inte??? Känner mig lite trött och sliten :).. Har inte varit i källaren och hämtat upp stjärnorna.. Tror jag gör det sen, så Maya kan få vara med och göra fint i vårat hem..
En sak är säkert idag, jag ska åka och hjälpa en vän med hennes fönster. Tänkte nog inte riktigt när jag lovade det..men när tänker jag riktigt???

Ha en underbar advent.. Njut av livet.. U.