Det är blandade känslor i mitt inre. Som att gå i sankmark och känna hur stegen blir tyngre och tyngre, men ändå blicka över en skönhet större än något annat.
Det kvittar, ibland, hur djup kärleken är. När den psykiska tröttheten knackar på. När minnen river. När jag påminns om hur svår hjärnskada min fina dotter har. Hur mycket jobb det är, med allt, hur sårbar hon är.. När kallelse efter kallelse dimper ner i brevlådan, från sjukhus och habilitering.. Just nu har vi fyra tider inbokade, inom en snar framtid, och jag vet att fler är på väg. Läkarbesök, höftröntgen, kommunikationsutredning..
Det kvittar, ibland hur mycket jag älskar livet. När tvätthögen växer, disken kallar, matlagningen blir ett krav, pappershögen blir högre och högre. När jag blir efter i studierna. Om man kommer efter lite grann, dag efter dag, med göromål, hembestyr och till slut har dessa små stunder blivit ett berg att bestiga.
Vad gör man?? Jo, jag plockar fram en obändig vilja att förändra. Inser att det är dags att just nu göra en liten förändring. Stanna upp i livet och komma ifatt, både i den psykiska balansen men också med de måsten som livet bär med sig. Att ta ansvar för sitt egna liv. Moralfilosofi.
Min prinsessa. Med kramar av innerlighet. En glimt av öm ljuvlighet. En glädje som är få förunnat..
Min son, med ett hjärta av guld och en själ som liknar min. Det är för dom jag finns..
Men, den viktigaste personen i mitt liv är ändå jag. Mitt väsen. För att jag ska orka här och nu, men även i den framtid som ligger framför.
Stannade upp i måndags. Parkerade bilen mellan dagis och arbetet och tog ett beslut. Ett som bara är för mig. Dock kommer det, förhoppningsvis, betyda att jag hinner ifatt och kan fatta strålen av ljus och ömhet, styrka och kraft igen..
Ringde min chef och bad om en veckas semester. Så, fina läsare, nästa vecka är min..
Då ska jag tvätta och feja, pyssla i mitt hem, låta frön som såtts i mitt inre gro.. De har legat där ett tag, såtts djupt och sakta grott till mina beslut. En förändring.
Rädslor. Obehag. En vaksam smygande farlig trygghet i det som hela tiden är kan för mig vara att gå på tunnaste is. Jag ser fram emot en slags förändring.
Det är inga drastiska förändringar jag skriver om. Jag söker en balans, för livets stig kan vara slingrig och valen vid vägskälen viktiga att ta..
Tror att det då och då är ett måste, för mig, att stanna upp och se mig omkring vad som sker. Inte bara skriva om hur viktigt det är att lära av erfarenhet, utan också göra det praktiskt möjligt. Sätta sin filosofi till verklighet.
Ikväll är ingen bra kväll. Den är fylld av trötthet. Känslig. Saknad. Mina ögon fylls av tårar.. men tårarna smakar lycka.. Jag är som en överfull tillbringare och nu börjar det sakta, sakta rinna över.. O jag vill inte spilla av den kärlek jag lever med.. Den vill jag behålla och ömt vårda..
Nu, klockan snart tid för sömn. Innan dess ska jag släcka ner, tända några ljus och i tystnad sitta och meditera.. Känna hur min kropp mår och låta själen få vila..
Sovgott.. U.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar